Annika

Annika, min älskade lilla fru, vad roligt vi hade!

Tänk, så mycket vi har rest, vad mycket vi har gjort, ja, så mycket vi har varit med om.

Minns du alla våra resor tillsammans?
Sommaren 1992, gjorde vi en riktig drömresa. New York , Niagarafalllen, Las Vegas, Grand Canyon, San Fransisco, Los Angeles . Du hade ju varit au-pair i Los Angeles tio år tidigare hos familjen Lamb. När vi skulle besöka dem åkte vi från San Fransisco längs med den gamla kustvägen ner till LA. Vi besökte Hearst Castle och skulle därefter hitta någonstans att övernatta. Vi åkte förbi ett hotell som såg bra ut, men solen försvann bakom stora moln, och du utbrast ”men jag vill bo i solen!”. Du gillade solen och endast det bästa var gott nog åt dej, älskade Annika!
Du var verkligen en riktigt god människa. Du ville alla gott och talade aldrig illa om någon. Du gjorde allt för Julia och Hanna. En bättre mamma kan inte finnas. En bättre människa kan inte finnas.
Men hur ska jag kunna göra dig rättvisa här, Annika? Du var så mycket och så komplett. Du höll alltid en låg profil och hade aldrig ett behov av att synas eller förhäva dig. Du var mjuk, men kunde vara tuff om det behövdes.
Liten och nätt var du, men oj så stark! När Julia skulle födas klagade du inte sekund över hur ont det gjorde, istället ropade du: Jag längtar efter mitt barn! Så stolt jag var över dig.
Vi var verkligen ett bra team, du och jag, Annika. Det var en otrolig trygghet att ha dig vid min sida.
Du var min lykta: du gav mig värme och ljus. Du visste alltid vad som var rätt och fel. Du hade det inom dig, så enkelt, så självklart. Så här gör man. Vi lyckades alltid hitta en lösning vi båda var nöjda med.
Jag saknar dig så oerhört, men är glad att du och Hanna är tillsammans och kan ta hand om och trösta varandra.
Tack för de fina åren, älskade Annika, jag glömmer dig aldrig. Ta nu hand om Hanna.

Hanna

Hanna, min fina, lilla älskade Hanna

Så glad, så förståndig, så levande

För dej Hanna, var livet självklart
Jag vet att det hade blivit något stort av dej, Hanna. Du var duktig, glad, förståndig, busig, viljestark, ja, du gillade verkligen livet.
Jag kommer aldrig glömma hur du med självklara steg gick mellan husen hemma i jakt på en kompis. När du var yngre gick du bara in hos grannarna utan att ringa på och satte dej ner och frågade vad de gjorde eller vad de åt. Hur självklart som helst.
Din viljestyrka kunde du göra något bra av. Du var bara 3,5 år när du sa: ”Pappa jag vill inte ha stödhjul på cykeln”. OK, tänkte jag, och du klarade det! Det är klart att vi blev vansinniga ibland, men du visste alltid hur du ville ha det.
Apropos cykla, när du och jag kommit hem från dagis, ville du väldigt ofta som du sa, cykelträna. Det var en liten runda vi tog, Sigridsbacken kämpade du uppför och den branta Gustavsbacken rullade du elegant och försiktigt nerför. Du fick aldrig nog. Bara ett varv till, pappa.
För ett år sedan prövade du slalom för första gången. Störtlopp med full kontroll och tummen upp i liften. Vilken underbar liten Anja Pärson!
Du var förstås en liten prinsessa i rosa eller i din gula Belle-klänning. Du älskade små barn och de mindre barnen på dagis var favoriter och du ville så gärna krama och hjälpa dem.
Sprallig förstås, men du kunde verkligen koncentrera dej. Du gillade att sitta vid ditt skrivbord vid fönstret och rita. Det kunde du verkligen. Jag har sparat dina teckningar, Hanna. Tack.
Du gillade att sjunga och kunde göra oss både glada och galna. Minns du bilresan hem från Österlen? Du sjöng ”Fyra bugg och en Coca Cola, spela freestyle med fräck musik” i 10 mil. Bara den strofen. En aning påfrestande, men din glädje var både avväpnande och smittsam.
Du hade nära till skrattet och kunde också locka andra till glädje. Vi satt en gång förra året vid matbordet och pratade om rätt och fel, om att inte skylla ifrån sej. Då säger du: ”Det var inte jag, det var Göran Persson”. Som vi skrattade.
Tänk att havet skulle ta dej, du som var så förtjust i att bada. Jag minns sommaren 2003 på landet. Du hoppade från bryggan om och om igen, Du simmade med mej ända ut till grundet och tillbaka.
Min lilla fina, mjuka tjej. Du ville alltid att jag skulle rita på din rygg på kvällen. Jag ritade alltid en prinsessa, samma prinsessa varannan kväll.
Och nu, Sov gott, lilla Hanna, min lilla prinsessa. Var snäll mot mamma och ta hand om varandra.
Hanna, - tummen upp!