Annika
Annika, min älskade lilla fru,
vad roligt vi hade!
Tänk, så mycket vi har rest, vad
mycket vi har gjort, ja, så mycket vi har varit med om.
Minns du alla våra resor
tillsammans?
Sommaren 1992, gjorde
vi en riktig drömresa. New
York
, Niagarafalllen, Las Vegas, Grand Canyon, San Fransisco,
Los Angeles
. Du hade ju varit au-pair i Los Angeles tio
år tidigare hos familjen Lamb. När vi skulle besöka dem åkte vi från San
Fransisco längs med den gamla kustvägen ner till LA. Vi besökte Hearst Castle
och skulle därefter hitta någonstans att övernatta. Vi åkte förbi ett hotell
som såg bra ut, men solen försvann bakom stora moln, och du utbrast ”men jag
vill bo i solen!”. Du gillade solen och endast det bästa var gott nog åt dej, älskade
Annika!
Du var verkligen
en riktigt god människa. Du ville alla gott och talade aldrig illa om någon. Du
gjorde allt för Julia och Hanna. En bättre mamma kan inte finnas. En bättre
människa kan inte finnas.
Men hur ska jag kunna
göra dig rättvisa här, Annika? Du var så mycket och så komplett. Du höll alltid
en låg profil och hade aldrig ett behov av att synas eller förhäva dig. Du var
mjuk, men kunde vara tuff om det behövdes.
Liten och nätt var
du, men oj så stark! När Julia skulle födas klagade du inte sekund över hur ont
det gjorde, istället ropade du: Jag längtar efter mitt barn! Så stolt jag var
över dig.
Vi var verkligen ett
bra team, du och jag, Annika. Det var en otrolig trygghet att ha dig vid min
sida.
Du var min lykta:
du gav mig värme och ljus. Du visste alltid vad som var rätt och fel. Du hade
det inom dig, så enkelt, så självklart. Så här gör man. Vi lyckades alltid
hitta en lösning vi båda var nöjda med.
Jag saknar dig så
oerhört, men är glad att du och Hanna är tillsammans och kan ta hand om och trösta
varandra.
Tack för de fina
åren, älskade Annika, jag glömmer dig aldrig. Ta nu hand om Hanna.
Hanna
Hanna, min fina, lilla älskade
Hanna
Så glad, så förståndig, så
levande
För dej Hanna, var livet
självklart
Jag vet att det hade
blivit något stort av dej, Hanna. Du var duktig, glad, förståndig, busig,
viljestark, ja, du gillade verkligen livet.
Jag kommer aldrig
glömma hur du med självklara steg gick mellan husen hemma i jakt på en kompis.
När du var yngre gick du bara in hos grannarna utan att ringa på och satte dej
ner och frågade vad de gjorde eller vad de åt. Hur självklart som helst.
Din viljestyrka kunde
du göra något bra av. Du var bara 3,5 år när du sa: ”Pappa jag vill inte ha
stödhjul på cykeln”. OK, tänkte jag, och du klarade det! Det är klart att vi
blev vansinniga ibland, men du visste alltid hur du ville ha det.
Apropos cykla, när
du och jag kommit hem från dagis, ville du väldigt ofta som du sa, cykelträna.
Det var en liten runda vi tog, Sigridsbacken kämpade du uppför och den branta Gustavsbacken
rullade du elegant och försiktigt nerför. Du fick aldrig nog. Bara ett varv
till, pappa.
För ett år sedan
prövade du slalom för första gången. Störtlopp med full kontroll och tummen upp
i liften. Vilken underbar liten Anja Pärson!
Du var förstås en
liten prinsessa i rosa eller i din gula Belle-klänning. Du älskade små barn och
de mindre barnen på dagis var favoriter och du ville så gärna krama och hjälpa
dem.
Sprallig förstås, men
du kunde verkligen koncentrera dej. Du gillade att sitta vid ditt skrivbord vid
fönstret och rita. Det kunde du verkligen. Jag har sparat dina teckningar,
Hanna. Tack.
Du gillade att
sjunga och kunde göra oss både glada och galna. Minns du bilresan hem från Österlen?
Du sjöng ”Fyra bugg och en Coca Cola, spela freestyle med fräck musik” i 10
mil. Bara den strofen. En aning påfrestande, men din glädje var både avväpnande
och smittsam.
Du hade nära till
skrattet och kunde också locka andra till glädje. Vi satt en gång förra året vid
matbordet och pratade om rätt och fel, om att inte skylla ifrån sej. Då säger
du: ”Det var inte jag, det var Göran Persson”. Som vi skrattade.
Tänk att havet
skulle ta dej, du som var så förtjust i att bada. Jag minns sommaren 2003 på
landet. Du hoppade från bryggan om och om igen, Du simmade med mej ända ut till
grundet och tillbaka.
Min lilla fina, mjuka
tjej. Du ville alltid att jag skulle rita på din rygg på kvällen. Jag ritade
alltid en prinsessa, samma prinsessa varannan kväll.
Och nu, Sov gott,
lilla Hanna, min lilla prinsessa. Var snäll mot mamma och ta hand om varandra.
Hanna, - tummen upp!