Copyright © 2004-2005, Arne Bivrin. Dokumentet får ej kopieras eller publiceras utan författarens uttryckliga medgivande.

Prolog, annandag jul 26 december 2004

-------------------------------------

 

På morgonen, vid åttatiden, väckte Annika mig och sa att det låter som om någon knackar på dörren. Hon sa att hon tyckte att sängen skakade. Jag gick upp till dörren och frågade om det var någon därutanför. Jag fick inget svar och tryckte in en sandal under dörren så att den inte skulle låta. Ett litet jordskalv någonstans sa jag och gick och la mig igen.

 

Vi gick upp vid nio och gick till restaurangen för att äta frukost. Efter avslutad buffé gick vi tillbaka över bron och förbi poolen. Hanna ville att jag skulle bära henne, och hon fick rida på min rygg. Annika och Julia gick den vanliga vägen mellan husen, över gräsmattan, medan jag gick längs med den asfalterade vägen runt till vänster. När vi närmade oss huset märkte Hanna att vi inte skulle komma före Annika och Julia. Hon sa till mig; ”Spring, pappa, spring!”.

 

Vårt hotellrum, 3125, låg i mitten på övervåningen av en "bungalow" byggd i betong och bestående av sex rum, tre uppe och tre nere. Hade vi bott i något annat rum, skulle ingen av oss ha klarat sig.

 

Vi skulle just påbörja ritualen med solskyddssmörjning. Jag hade hunnit sätta i mina kontaktlinser, vilket starkt bidrog till att jag sedan skulle klara mig.

 

 

Dödsvågen

---------

 

Sedan händer allt oerhört snabbt. Vi känner att det mullrar och skakar. Vi tittar ut genom balkongfönstret och ser först hur det stänker lera på marken. Det växer palmer utanför fönstret så vi ser inte så långt. Sedan kommer längs med marken och sekunden efteråt ser vi lervattnet komma mellan träden. Det ser ungefär ut som ett jordskred. Jag skriker vi måste ut. Annika skriker nej vi stannar kvar. Vi ställer oss i ”hallen”, dvs utrymmet mellan badrummet och garderoben precis innanför ytterdörren. Annika tar barnen i varsin hand, Hanna i vänster och Julia i höger hand. Vattnet når direkt upp till vår balkong på andra våningen och glasväggen in mot lägenheten. Jag tar ett steg fram för att ta min magväska som ligger på sängen. Jag har bland annat kameran i den. Annika ropar nej, och jag kliver tillbaka. Sekunden senare trycks glasväggen in och vattnet spolar rakt igenom lägenheten och blåser ut den inåtgående dörren och jag åker ut.

 

Jag håller tyvärr inte någon av de andra i handen och tappar bort dem i samma sekund. Jag tumlar runt i vattnet och lyckas undvika att bli ihjälslagen mot ett träd, hus eller annat som far med i vågen. Vattnet har en vidrig smak av saltvatten, sand och lera.

 

Jag tappar mina badbyxor direkt och får sedan klara mig endast iklädd armbandsur. Jag simmar med kraftiga simtag mot vad jag tror är uppåt och undrar om jag kommer lyckas hålla andan. Jag kan inte titta under vattnet eftersom jag har linser på mig. Jag hinner tänka "är det så här att dö?" och "det är väl själva fan att man ska dö i en ... naturkatastrof?!" Det känns overkligt. Jag slipper kallsupar och väl uppe på ytan ser jag mig omkring i det snabbflytande vattnet och lyckas fånga upp en wakeboard som jag kan flyta på. Jag börjar ropa efter Julia men ser inte så många andra människor. Jag ser simmande bufflar och ett vildsvin på sidan som sprattlar lite. Jag vill inte komma nära djuren och riskera att bli sparkad. Några thailändare har tagit sig upp på lite flytande bråte och flyter åt höger, in i skogen. Jag vill inte fastna och bli nerdragen under vattnet, och försöker styra åt vänster. Ett träd är inom räckhåll, och jag försöker halvhjärtat få tag i det, men vill inte släppa taget om wakeboarden. Jag hinner också tänka på alla ormar som finns i området och som gjorde att vi ville bo på andra våningen. Tänk om en giftorm biter mig i snoppen, far genom huvudet.

 

Bortåt höger, bakom träden, ser jag människor stå uppe på ett hustak. Jag fastnar i ett tunt nylonrep, men lyckas komma loss. Jag ser elledningar i vattnet och tänker att "nu blir jag stekt". En bit längre fram ser jag vattnet rinna över en skarp kant med virvlande vatten och massor bråte. Jag får dödsångest och är säker på att om jag spolas ner där, klarar jag mig aldrig.

 

Mirakulöst nog stoppas flödet upp av vad som måste vara en våg från andra sidan och jag driver iväg åt vänster, längs med kanten, som visar sig vara stranden på andra sidan (halvön, har jag förstått senare). Till slut åker jag över kanten och in i bråten och det virvlande vattnet. Jag försöker använda wakeboarden som sköld och lyckas rätt bra. Tyvärr tappar jag den, men jag är igenom.

 

Jag sugs ut från land och märker att jag måste ha flythjälp, det blir för jobbigt annars. En rygg från en plaststol och en kudde fungerar ganska bra. Jag ligger och guppar rätt bra, men lite för djupt i vattnet. Det är omöjligt att komma iland där jag flöt ut. Vattnet fortsätter forsa ut i havet. Jag försöker simma åt höger och utåt för att undvika allt farligt i vattnet; stockar, plankor med spikar, stolar, tv-apparater, bokhyllor mängder av kokosnötter och allt annat som finns på en semesteranläggning.

 

Nya vågor kommer in mot stranden och möter det utforsande från land. Där, bland all bråte är det livsfarligt. En stund senare hittar jag en stor röd plastskiva, ungefär som ett lock till en förvaringslåda för solstolsdynor. Jag tvekar, men byter till skivan. Ett kort tag försöker jag använda både och, men det blir för svårt att hålla. Skivan är rätt bred och ger mycket god flythjälp. Jag kommer högst upp på vågorna och kan använda skivan som sköld. Jag har inte svalt så mycket vatten men får ändå kräkreflexer i ett par omgångar. Jag får inte upp något.

 

Jag ligger ett par timmar i vattnet och är som mest kanske två kilometer från stranden. Jag sparkar mig i sidled och försöker utnyttja strömmarna till att undvika bråte och att positionera mig för landstigning. Flera omgångar med stora vågor kommer och bryts med kraft mot stranden. De går inte över strandvallen men brottsjöarna med all bråte ser farliga ut. Havet är fullt med kokosnötter som ser ut som huvuden. En thailändsk kvinna flyter helt nära mig. Hon är död och är bortom räddning.

 

Jag driver allt längre från den plats där jag spolades ut i havet igen. Jag spejar mot horisonten och undrar på allvar vad som finns på andra sidan. Jag driver skapligt parallellt med stranden och känner inte att jag är i någon direkt fara, utan försöker klura ut var det kan vara säkert att komma iland. Jag ser ett flygplan åka en gång fram och sedan tillbaka över bukten. Jag vinkar förstås, men inser att de inte kommer rädda mig. Jag ser några båtar långt, långt borta. Jag tycker mig se två människor inne på stranden, och ropar till dessa, men det tjänar inget till. Ingen vettig människa skulle ge sig ut på havet just nu.

 

En ny omgång stora vågor kommer och jag surfar med, på toppen av vågen, in mot stranden. Jag böjer benen bakåt, upp mot ryggen för att skydda mig mot skräp som kan slå in över mig. Stranden ser ut att vara stora delar sandstränder, men på ett ställe ser det ut att vara klippor nere vid vattnet. Där ser det farligt ut när vattnet slår in mot land.

 

Vid det här laget hinner jag förstås reflektera över vad som har hänt. Jag är förtvivlad, ingen av de andra kan rimligen ha överlevt. Det är min absoluta övertygelse. Många jobbiga tankar far igenom huvudet, men det ges inte riktigt tid att fundera alltför mycket. Till slut försöker jag uppskatta hur lång tid det är till nästa omgång stora vågor. Om jag minns rätt, kommer en cirka 12.25 och då har det gått 25 minuter sedan den förra. Jag sparkar mig in mot land, men det är långt och det går ganska långsamt. När jag börjar nå bråten, kommer det nya vågor. Turligt nog verkar jag ha hamnat bakom klippor eller rev som dämpar vågorna. Jag försöker öka farten och balanserar på skivan och sätter hakan hårt mot så att den inte ska glida iväg när jag börjar ta armtag också. För att komma igenom bråten visar det sig nödvändigt. Efter en lång kamp börjar jag närma mig land och börjar bli rädd för nya vågor. Inne bland spikbrädor, tv-apparater och annat skräp är jag ett lätt byte. Jag får nästan panik när jag aldrig bottnar.

 

 

Dödsvandringen

--------------

 

Äntligen! Jag kan stappla iland och inser efter några steg att jag kan släppa skivan. Den räddade mitt liv, men den går inte att ta med. Klockan är ungefär ett. Jag är trött men kan inte tillåta mig att vila. På avstånd har jag sett hus innanför stranden och har hoppats på att få hjälp, men husen är endast skelett och förödelsen är stor också här. Det kusligaste är att jag ser och har sett så lite människor. Jag ser en Thailändare och ropar till honom, men han har fullt upp med att leta själv. Två andra Thailändare ropar ner mig till stranden igen, men de visar mig kroppen till en västerländsk kvinna. Det finns inget jag kan göra, utan jag går tillbaka längs med stranden mot de hus jag sett tidigare.

 

Jag hittar en vänstersandal och en annan högersandal och går naken högst upp på stranden. Jag inser att vatten måste jag ha och hittar snart oöppnade vattenflaskor som jag tar med. Jag vågar inte dricka än utan försöker fundera över om det kan ha trängt in havsvatten i dem. Solen står högt och jag är orolig över hur bränd jag kommer bli. Det finns ingen skugga och jag hittar inget att skyla mig med.

 

Jag är helt tillintetgjord. Vandringen är mekanisk och går ibland högst uppe på stranden och ibland ovanför. På vissa ställen är stranden bruten och vatten rinner ut från land. Trots att det ser ut som små bäckar är det kraftiga flöden. Jag sjunker ner i sanden och sandalerna fastnar i strömmen. En tappar jag och en vattenflaska försvinner också. Jag hittar strax en ny. Knappt någon skugga. Till slut bestämmer jag mig för att provdricka vattnet. Det smakar inte dåligt, jag dricker lite till. På ett ställe ligger det nerrivna kablar i en bäck som jag måste över. Det vore för bedrövligt om strömmen tog mitt liv nu.

 

Vattnet i bäcken går upp till bröstet. Tänk om jag fastnar här? En död buffel ligger på sidan i strandkanten. Jag tar mig förbi en lerbrant där leran rasat ner. ”Stanna kvar nu”, tänker jag. Längre fram ser jag en lastbil stå en bit innanför stranden. Jag noterar att sidorutan är uppvevad och hel. Chauffören borde ha klarat sig om han stannat kvar i hytten.

 

Under ett träd sitter en man lutad. Han lever men har blod vid halsen och vid ljumsken. Jag frågar hur han mår. ”Dåligt” svarar han. Jag frågar om han har vatten, vilket han har. Han ber inte om hjälp, och jag har ingen att ge. Fortfarande naken går jag vidare och känner mig både skyldig och ändå inte. Jag hade ingen hjälp att ge, men borde ändå ha gjort något.

 

Plötsligt hör jag en helikopter! När jag får syn på den har jag hittat en bit tunn, blå nylonväv som jag vinkar med. Jag står på strandvallen i solen, och de bör se mig. Jag inser förstås att de endast är ute efter en överblick. De kommer inte plocka upp mig.

 

Jag omväxlande på strandvallen och på stranden. Det ligger kroppar på stranden. Alla ser ut att vara västerländska kvinnor. Kropparna är blåslagna och redan uppsvällda. Det är redan svårt att direkt se vem det är. En skulle kunna vara Annika. Hon ligger på rygg med öppna ögon. Hennes hår är som Annikas. Jag tar en pinne och försöker få fram vänsterhanden så att jag kan se om det finns en vigselring. Hjälp! Det ser ut som Annikas, men bikinin ser fel ut och kvinnan har ett nagellack i silver. Annika använder aldrig nagellack.

 

Nu ser jag ett hotell en bit bort. Jag hittar en hel plaststol på stranden och sätter mig i skuggan av ett träd och vilar. Jag dricker och sitter kanske 20-30 minuter för att hämta krafter. Var är alla människor?

 

Medan jag sitter där kommer en våg som når upp till mig där jag sitter. Jag springer undan och svär högt. Lämna mig ifred! Jag sitter kvar en stund till med nylonväven över axlarna. Den hjälper inte mycket, men är bättre än inget.

 

Jag går vidare och kommer nära hotellet. Här finns fler träd, och jag upptäcker tre, fyra bufflar som står och blänger på mig. Jag vill definitivt inte bli ihjälstångad – framför allt inte nu. Jag går en omväg neråt stranden runt dem. Jag kommer fram till en liten bäck som jag passerar, men blir stående vid en djup ravin som jag inte kan komma över. Tillbaka och ner mot stranden går det bättre. Jag tycker mig höra bilar och det gör mig lite lättare till mods; det går att ta sig härifrån.

 

 

Hotellet –räddad

----------------

 

Hotellet, Le Meridien, ser nästan oskadat ut. Det ser ut som ungefär vår anläggning, en stor byggnad och många mindre. Klockan är cirka tre på eftermiddagen. Jag ser att vattnet varit här, men husen ser ganska oskadade ut. Var är alla människor? Det är tyst och verkar helt öde. Mellan stranden och hotellet rinner en ganska stor å i en ravin. Jag hittar till slut ett sätt att komma upp till hotellet. Poolen är klarblå och fri från bråte. Det känns helt absurt. Vad är det här? I undervåningen av huvudbyggnaden verkar det ha varit en bar, bardisken är kvar och det står till och med flaskor på disken. Det känns orättvist, varför har de klarat sig så bra här? Golvet täcks av några centimeter djupt vatten och en grov kabel ligger i vattnet. Jag undviker platsen eftersom vattnet kan vara strömförande. En thailändsk man kommer småspringande mot mig. Jag börjar gråta: ”my family is gone”. Han säger att han förlorat sin fru och hjälper mig upp i huvudbyggnadens övre plan. Trappan upp är nästan helt blockerad av möbler och bråte, vi kryper under ett skåp som fastnat längst ner.

 

Det övre planet verkar helt oskadat och en hel del människor finns där uppe. Jag får en handduk och en man med brittisk accent ordnar ett par badbyxor och ett par tröjor till mig från hotellets affär. Han frågar om jag vill ha cigaretter, men jag avböjer. ”This is not the time to start smoking”. Jag får tag på en flaska Aloe Vera som jag tänker försöka smörja mig med, eftersom jag måste vara rejält bränd på ryggen. Jag tar lite i handen och börjar i pannan. Ajajaj, vad det svider. Jag har nog ett sår där.

 

Jag hinner bara sätta mig ner i en fåtölj, när någon frågar på engelska om det är någon mer som ska följa med. Jag reagerar direkt och ropar ”Jag vill följa med”. Jag får hoppa in i framsätet på en jeepliknande bil. Det sitter redan folk i baksätet som verkar ha klarat sig helt utan skador. De har egna väskor och solglasögon på sig. Det skulle ingen som åkt med vågen ha haft. Föraren i den högerstyrda bilen fäller mitt säte bakåt, och någon säjer att jag ska till sjukhus. Vi åker en bit, och det är riktigt obekvämt att ligga ner. Jag frågar dem i baksätet lite om de är skadade och om de saknar någon. Bilfärden blir tyst. Jag gråter men är fortfarande chockad.

 

 

Sjukhuset

---------

 

De andra får hoppa av vid ett mindre hus på landet, vid sidan av vägen. En hel del människor är redan där. Bilföraren tar med sig en thailändsk kvinna och vi åker vidare till sjukhuset. Jag har ingen som helst aning om var vi är. De hjälper mig in i sjukhuset, som mer ser ut som en sjukstuga, en vårdcentral. Det är ganska mycket folk där. Jag får sitta på en lång bänk längs med en vägg. Kvinnan som åkte med i bilen säger till mig att vårdpersonalen kommer att se till mig när de är klara med den de behandlar just nu. Han som behandlas ligger på samma bänk och verkar ha en skada i huvudet. Han får dropp och en läkare/sköterska ser om hans sår. Jag ser blodpöl på golvet under honom senare.

 

På golvet sitter en ung asiatisk familj med en liten pojke i ett-tvåårsåldern. De är från Honkong och har klarat sig utan skador. En Thailändsk kvinna sitter på golvet och verkar ha ont. Hon har flera släktingar eller vänner med sig. Längs med väggarna sitter ljushylta människor som verkar ha varit med om katastrofen. En familj är svensk och jag hör mannen prata med många.

 

Klaus, guiden från Blue Village dyker upp och någon sorts lista ordnas. De får dit mitt namn. Det är först nu jag får klarhet i vad det är som har hänt. Att det var en jordbävning som hade ägt rum då när dörren skakade på morgonen.

 

Jag får det allt svårare att sitta och gråter väldigt mycket. Jag är helt förkrossad och mitt sinne är helt uppfyllt av Julia och Hanna. Jag kommer aldrig mer få se dem! De kan aldrig ha klarat sig. Varför skulle de dö? De hade ju så mycket kvar! Vad ska jag leva för nu? Hela mitt vuxna liv är borta. Ska jag börja om från början nu? Tanken är helt absurd. Det orkar jag aldrig.

 

Om vi bara hade tagit oss in på toaletten, kanske vågen hade spolat förbi. Tanken har förföljt mig ända sedan jag låg i vattnet. Sekunderna när vågen kom spelas upp i mitt huvudet om och om igen. Jag försöker regissera händelsen som redan varit. Hur många gånger som helst tar jag tag i Hannas hand och får henne med mig. Helt meningslösa tankar, men de kommer ändå. Jag är helt övertygad att ingen annan i familjen har klarat sig. Jag är helt tom i huvudet. Det finns gott om vatten och folk kommer och bryr sig om mig vid ett flertal tillfällen. Jag får erbjudanden om något att äta, men det är helt omöjligt att få i sig någonting. Alla säger att jag måste äta, men det går inte. Det är smårgåsar och diverse olika risrätter som bara får det att vända sig i magen. Jag ligger länge på bänken, hur länge vet jag inte. Den svenska familjen frågar om jag vill komma över till dem och det gör jag.

 

Familjen, som kommer från Danderyd, består av pappa Thomas i 30-35-årsåldern, mamman som har en inre skada i ena knät och lille Carl Johan, 4 månader. Merparten av deras sällskap verkar ha klarat sig. Thomas är full av handlingskraft och styr och ställer på ett mycket lugnt och förtroendefullt sätt. Han har styrka att hjälpa andra svenskar med att få vård. Flera ensamma barn finns i ett rum bakom väggen jag ligger vid. Jag hamnar bredvid Agnieszka ”Agnes” från Polen. Hon är cirka 30 år och har förlorat sin pojkvän. Jag har sett henne tidigare ligga på golvet, ensam, med en handduk över sig. Bredivd henne ligger Björn, ca 55, som verkar ha förlorat hela sin familj. Han säger att han inte kommer lämna Thailand utan sin familj, död eller levande.

 

Vi som är där berättar hur vi klarade oss, och alla var på olika ställen när vågen kom. Någon var på stranden, någon vid restaurangen, någon vid poolen. Alla har vi haft tur, det är bara slumpen som gjort att vi klarat oss.

 

Det blir mörkt och Thomas försöker se till att mitt sår på huvudet blir rengjort och omplåstrat. Han säger att det är ganska långt, men ser inte så djupt ut. Det behöver nog inte sys, tror han. Vi får hela tiden mer vatten och något att äta. Thailändarna gör ett fantastiskt jobb. Det kommer människor hela tiden och de vill inget hellre än att hjälpa till. Tyvärr är engelskan mycket dålig, för att inte säga obefintlig. Några få ur personalen på sjukhuset fungerar som språkrör när ordinationer för mediciner ges.

 

Sent på kvällen får jag ta plats på en bår under gången mellan väntsalen och behandlingssalen. En kvinnlig läkare, hoppas jag, klipper bort hår kring såret på vänstra sidan av hjässan. En sköterska gör rent såren på benen, ryggen, axlarna och rumpan. Efter en stund börjar läkaren säga ”no pain, no pain” och jag får sprutor kring såret i huvudet. Det känns rätt ordentligt och hon väntar knappt på att bedövningen ska börja verka utan börjar sy nästan direkt. Hon håller på länge, länge och jag undrar vad hon pysslar med. Mot slutet börjar det göra ganska ont igen. Hon upprepar ”no pian, no pain”, Jag försöker säga något i stil med att det gjorde lite ont på slutet, men hon kör vidare med ”no pain, no pain”. Jag kapitulerar. Jag gör tummen upp, ler och säger ”no pain, no pain”. Till slut går det upp för mig att det var ingen fråga utan en order.

 

Under tiden på sjukhuset har jag sett en man med en mobiltelfon och till och med en laddare. Han har ringt väldigt mycket. Nu är det mörkt och jag tar mod till mig och frågar om jag får ringa. Han är från Italien och har en Palm Treo. Han är en del i ett sällskap som verkar ha klarat sig utan skador. Visst får jag ringa, och jag ger honom numret till Britt. Eftersom Annika inte kan ha klarat sig vill jag att hon ska höra det från mig, hur jobbigt det än kan vara.. Han ringer ett flertal gånger, men det går inte att komma ut på nätet. Jag tackar och haltar tillbaka till min plats.

 

Jag har fortfarande på mig sandalerna jag hittade på stranden, ett par svarta badbyxor och en vinröd tröja utan ärmar. På golvet i väntsalen har det rullats ut bastmattor som vi ska ligga på. Golvet är ett klinkergolv, visserligen inte kallt, men hårt. Jag får medicin, röda avlånga piller som ska tas fyra gånger om dygnet. Klocka är tio på kvällen och första pillret åker ner med lite vatten. Det blir lätt att hålla reda på tiderna för medicinen; tio-fyra-tio-fyra.

 

Dags att sova. Som kudde har jag en t-shirt från hotell Le Meridien och en liten handduk. Täcket är ett örngott, modell större. Jag har ont på ryggen och det tar ungefär en minut att byta sida. Mitt i natten ligger jag och skakar. Jag fryser ända in i märgen. Jag drömmer att jag är i vattnet – under vattnet. Jag känner den vedervärdiga smaken av saltvatten, lera och sand. Jag har förlorat min familj. Det kan inte bli värre. Som i en dimma hör jag Agnes och Björn prata om mig, och jag får Agnes’ stora badlakan över mig. Jag blir varm nästan direkt och kan till slut få lite sömn.

 

Det blir ljust och jag sätter mig upp som en zombie och lutar mig mot väggen. Jag dricker lite och pratar lite med dem runt omkring. Jag tackar Agnes för handduken, du räddade mig säger jag. Behåll den, säger Agnes. Du behövde den, du frös så att du skakade. Jag lyckas äta lite.

 

 

Miraklet

--------

 

Framåt halv nio frågar jag italienaren om jag får ringa igen. Till slut kommer jag fram till Britt. Hon blir överlycklig av att höra mig, och tror genast att vi har klarat oss. Jag berättar att jag tror inte att de andra klarat sig, att det bara är jag kvar. Hon blir förtvivlad, men säger att en man har ringt hem till pappa och sagt att Julia är på sjukhus och är inte allvarligt skadad. Hela bröstkorgen stramas åt och jag börjar gråta. Vi pratar väldigt kort. När jag lagt på, stapplar jag tillbaka till min plats och ropar gråtande: ”hon lever! Min dotter lever!” Jag är helt omtumlad mitt i all förtvivlan. Det blir nästan för mycket för mig, men ganska snart känner jag att livet börjar återvända.

 

Jag går in i det lilla rummet där barnen ligger och säger att de inte ska förlora hoppet, jag har just fått veta att min dotter lever. De stirrar tomt på mig och säger ingenting. Det är kusligt.

 

Vi är alla angelägna att komma vidare. De flesta vill bara komma hem så fort som möjligt. Vi får reda på att vi ska transporteras till ett uppsamlingsläger för turister och utlänningar vid Phuket airport. Med vetskapen om att Julia lever får jag kraft att hjälpa andra. Jag hjälper en flicka som heter Josefin att få ett sår tillsett. Vi får mest vänta och jag försöker ge en pojke lite trygghet genom att prata med honom och att sitta med honom.

 

Ryktet gör gällande att Phuket Airport är förstörd och likaså bron över till Phuket.

 

Utanför sjukhusets behandlingsrum ser jag en thailändsk kvinna som är mycket lik en kvinna som serverade oss vid poolrestaurangen. Jag går bort och försöker fråga henne om hon jobbade på¨restaurangen, men vi förstår nog inte varandra så hon säger bara nej.

 

Ute i väntsalen går jag fram till en blond man i trettioårsåldern som har gjort illa sig i vänsterbenet. Jag frågar om han är svensk, varpå han svarar, med lätt brytning, ”Jag är svensk medborgare”. Han heter Chris och jag frågar om han är från Polen, men han berättar att han kommer från Bulgarien. Någon meter bort, vid väggen, sitter Birgitta, en kvinna i 50-årsåldern. Hon är blåslagen och har ett djupt, omlagt sår på underbenet. Hon har inte fått någon medicin, och jag tar på mig uppgiften att ordna det till henne. Jag frågar och frågar, men även om alla, verkligen alla, vill göra sitt yttersta för att hjälpa till, är språkförsbistringen total. Efter ett tag får jag följa med till en byggnad bredvid, och då inser jag att sjukhuset nog är större än jag anat. Det ser ut som om medicinen lämnas ut genom en glasvägg med luckor. Till slut lyckas jag få dem att förstå att det är medicin jag vill ha. Tyvärr tror de att det är jag som ska ha den. När de förstår att det inte är jag utan en kvinna, tror de att det är min fru. Jag ber dem följa med och visar dem Birgitta.

 

Under tiden har den största delen av gruppen blivit transporterad därifrån. Jag får lite panik. Nu är vi bara en grupp på sex svenskar och 3 norrmän kvar. Jag upptäcker två ljushåriga pojkar i åtta-tioårsåldern som sitter halvt apatiska. Jag frågar dem vad de heter, om de är svenskar och om de är syskon. Det är Hugo, 7 år och Calle, 11. Jag säger till dem att jag ska ta hand om dem och att se till att vi alla kommer till Sverige igen. Jag ber dem ha lite tålamod och att det kanske tar ett par dagar.

 

Calle ringer till någon hemma med hjälp av italienaren som visar på sin Palm Treo att vi befinner oss på Bang Sai hospital i Takaupa. Hugo kan bara numret till sin mamma Lottas mobil, mamman som var med honom här nere, och på det numret får vi inget svar.

 

Norrmännen är en mamma och två barn, en son i 16-18-årsåldern och en dotter ca ett-två år yngre. Mamman är skadad i benet och kan inte gå. Sonen är också skadad i benet och kan ta sig fram med en gammaldags träkrycka. Dottern är förtvivlad eftersom pappan är saknad. Den norska mamman sitter precis vid en av dörröppningarna och lyckas få fram en transport till oss. Jag ser till att få ett par långbyxor till mig. Blir det flaktransport måste jag ha något som täcker mina ben. Det första paret jag provar ser små ut, och en thailändsk kvinna som sitter på golvet bara skakar på huvudet. Jag hittar ett par riktiga ”Hawaiibyxor”, och då nickar hon.

 

 

 

 

 

På väg hem?

-----------

 

Vi får åka i en ambulans, en skåpbil. Det är jag, Calle, Hugo, de tre norrmännen, Birgitta, Chris och en kvinna som hjälper Chris. Det visar sig att det är Chris’ fru sedan fem år. Jag blir glad för deras skull. Det tar ett tag att komma iväg, men till slut bär det iväg.

 

Vi hinner bara åka en kort stund innan föraren sätter på sirenen. Vi åker en bra stund och vi kommer till en stad och svänger in på en jättestor öppen plats fullt med thailändare och tälttak. Det känns inte som ett uppsamlingsläger för turister. Vi stannar nästan framför en stor vit byggnad med en pampig pelaruppbyggd entré. Föraren och hans kvinnliga medhjälpare ber oss stiga av, men vi vill inte försvinna i en stor thailändsk folkmassa. Den norska mamman är stenhård och ber till och med om att få prata med den norske ambassadören. Föraren och kvinnan börjar nästan gråta och säger att vi måste gå av. Vi vill åka till Phuket Airport och vill inte gå av. Det börjar bli jobbigt när jag får syn på Klaus, guiden från Blue Village, som står under entrétaket. Runt omkring står fler ljusa människor. Jag säger att vi bör gå av och ansluta oss till gruppen. Jag får med mig de andra.

 

Det visar sig vara en vinstlott. Vi blir en större grupp, men inte för stor. Jag ser en ung, blond tjej som står längre in i entrén. Jag vinkar henne till mig. Hon tittar frågande på mig, och kommer sedan över till oss. Hon är danska och är kanske 14-15 år och verkar ganska oskadad. Hon säger inte mycket men ansluter till gruppen.

 

Klockan är strax efter klockan tolv på dagen och det rör sig väldigt mycket människor runt omkring oss. Byggnaden är en polisstation och det ska ordnas transprter till en busstation en bit bort. Klaus säger att han ska ordna egen transport för oss alla. Vi är kanske 15-20 stycken personer.

 

En thailändare ställer sig i entrén och ropar i megafon på bra engelska att vi ska transporteras till Phuket Airport. Där kommer Thai Air Force flyga oss till Bangkok. Det gör mig glad, eftersom det känns som om det finns en plan för vår evakuering.

 

Klaus ordnar på egen hand fram en buss för hela gruppen och vi kommer iväg ganska snabbt. Klockan är ca 12.15. Först upp på bussen är det den norska familjen, sedan kommer jag, Calle och Hugo. Därefter den danska flickan och en hel svensk familj med två döttrar, en i 22-25-årsåldern och en i 16-18-årsåldern. Vidare är det Chris och hans fru och slutligen Klaus. Vi ska åka till Phuket, enligt Klaus till ett hotell så att vi kan tvätta av oss. Vi kommer tydligen åka en rejäl omväg, och förbereds på en kanske tre timmar lång bilfärd. Bussen är en lastbil med bänkar längs med långsidorna och med tak över oss. Det är inte obekvämt och jag mår ganska bra. Det känns bra att vara på väg.

 

Vi åker förbi ett tempel som Klaus pekar ut som ett sjukhus. Tio sekunder senare är jag på vippen att be Klaus att göra ett stopp vid sjukhuset för att se om Julia är där.

 

Chris’ fru mår dåligt och kräks många gånger under resan. Den danska flickan är förtvivlad och gråter mycket. Efter en stund lägger hon sig på golvet och somnar kanske. Den norska familjen pratar ganska mycket och speciellt dottern är mycket orolig för sin pappa som de inte vet var han är. Klaus berättar att han blev varnad för vågen och han och några andra tog på sig dykargrejor och stack ut till havs. De lyckades rädda några stycken men tappade någon också. Han verkar nästan inte alls tagen av katastrofen, nästan onaturligt glad. Det är kanske en naturlig reaktion. Jag har svårt att känna likadant.

 

Efter ett par timmar stannar vi vid vägkanten och innan vi startar igen röstas Phuket Hospital snabbt fram som önskvärt resmål. Den svenska familjen vill absolut inte komma till ett hotell vid stranden. De är oroliga. Ingen opponerar sig utan tycker att ett sjukhus verkar bra.

 

 

Bangkok Phuket Hospital

-----------------------

 

Vi kommer fram till sjukhuset strax efter tre, och de tar emot oss på ett fantastiskt sätt. Det märkss direkt att det är ett ”riktigt” sjukhus. Personalen flödar omkring oss och vi hamnar på behandlingssängar direkt, även jag. Sängarna står i entrén, men det är bara bra. De frågar mig var jag är skadad och till slut undrar de om jag är patient. Jag svarar nej och förklarar att jag har hand om Calle och Hugo. Jag är orolig för att gruppen ska splittras, men ingen försvinner iväg någon längre bit. Mitt ansvar är Calle och Hugo.

 

En svensk med biffig kamera dyker upp och jag frågar om han är journalist. Han drar lite på svaret, men mumlar ett ja till svar. Han pekar även ut en svensk läkare i salen. Calle åker ganska snart iväg på röntgen av sitt onda knä. Hugo får oerhört flink hjälp med ett fult sår på vänstra benet. Han får bedövning, men läkaren börjar klippa i såret nästan direkt. Hugo skriker av smärta, men läkaren jobbar otroligt snabbt och är klar på bara någon minut. Därefter rengör en sköterska såret. Hugo skriker nu också, för det är sårtvätt med kompresser direkt i såret. Jag håller honom hårt i handen och noterar att journalisten tar bilder på behandlingen av Hugos sår. Det känns äckligt och kan knappast vara ett scoop.

 

Tyvärr är Hugo inte klar. Han har har ett jack i höger underarm också. Det går fort här också, han får till och med några stygn. Totalt sett tror jag inte att Hugos behandling tog mer än tio minuter.

 

Gruppen sitter i en korridor alldeles nära entrén. En thailändsk kvinna som verkar ha ansvar för att vi ska komma till flygplatsen är stressad och det verkar som om vi ska iväg klockan fyra. Det dyker upp två svenskar till, en av dem skulle kunna vara från ambassaden och ställer frågor om vilka vi är och varifrån vi kommer. Jag undrar vem han jobbar för, och han svarar klädsamt försynt att han jobbar för Expressen. En yngre kille, Martin, med dyr digital systemkamera är också på hugget. Han har en mobiltelefon med ett svenskt 3G-abonnenmang som han erbjuder frikostigt. Jag ringer hem till pappa och berättar lite kort att jag mår bra. Han säger att Julia redan är på väg till Bangkok.

 

Det finns ett långt bord en bit bort där det finns listor över patienter intagna på olika sjukhus. Jag går dit ett par gånger och försöker hitta Julia, Annika och Hanna utan att lyckas.

 

Vi lyckas hålla gruppen samlad, så när som på Calle som fortfarande är på röntgen. Martin och jag försöker fråga Hugo om uppgifter så att vi kan kontakta någon hemma. Allt han vet är att morfar bor i Höganäs och farfar i Dalhem. Martin försvinner iväg några gånger och är ganska duktig.

 

Till slut kommer Calle upp från röntgen och jag är på personalen som en iller för att få honom till gruppen så att vi alla kan komma iväg. De fyller i hans journal i entrén och jag får ett brunt kuvert med röntgenbilderna i och mediciner. Han har inte brutit något tack och lov.

 

Birgitta har dropp och ligger ner. Hon är medtagen och har det uppenbart jobbigt. Även Chris’ fru har dropp. Det tar en stund att komma iväg, men till slut får vi hoppa in i en minibuss. Birgitta kommer inte med vår buss, hennes plats tas istället av ett äldre tyskt(?) par som inte är intresserade av att prata. Längst bak sitter jag med Klaus och den danska tjejen. Framför mig sitter Calle och Hugo. Chris med fru är också med. Vi åker tjugo meter och stannar. Vi står länge, länge och flera minibussar tar med patienter, åker förbi oss och försvinner. Folk kommer och åker iväg på moppar, en bit bort byggs det för fullt på en stor byggnad. Kommer vi aldrig iväg?! Jag öppnar bilfönstret där bak och vinkar åt den som jag tycker ser ut som föraren, han står vid utgången. Han visar fem fingrar, vi får väl se.

 

 

Mot flygplatsen

---------------

 

Till slut kommer vi iväg, och Klaus och jag pratar på. Han är lite speedad av situationen tror jag. Han har inte förlorat någon närstående och ger lite intryck av att ha varit med om en jättehäftig grej. Han pratar danska med tjejen och jag frågar om han har något danskt ursprung, namnet Klaus tyder på det. Jodå, och han babblar på om när han pluggade i Växjö, och om hur svårflörtade tjejerna var där. Jag kan inte riktigt uppskatta hans snack, men kan inte döma honom heller. Han är ung och jag tolkar hans beteende som en chockrelaterad reaktion.

 

Vi hamnar på en väg av nästan motorvägskaraktär med mycket trafik. Vår förare uppfinner en fil som går mellan två filer. Efter en bra stund stannar vi vid vägkanten. Det verkar som om vi ska åka i kolonn sista biten. Vi väntar tålmodigt och blir stående åtminstone en halvtimme. Jag studerar alla bilar som åker förbi, och det är förvånansvärt många riktigt fina bilar som passerar. Välskötta jeepar och flakjeepar susar förbi i riklig mängd. Mängder av moppar och motorcyklar åker också förbi. Hisnande varianter av lastbilsekipage lastade nästan upp till himlen tuffar också förbi, oftast med några thailändare uppe på lasten. Det ser verkligen så livsfarligt ut som det måste vara.

 

En ändlös väntan på flera minibussar resulterar till slut att vi alla åker iväg på samma sätt som tidigare, mellan två filer. Det börjar skymma när vi kommer fram till flygplatsen. Jag tror att det ska stå en välkomstkommitté och möta oss, men ack nej. Det är fullt med folk och vår sargade, haltande grupp hittar några fasta plastfåtöljer strax utanför en av ingångarna där vi sätter oss. Vi lyckas binda upp Chris’ frus droppåse i Chris’ krycka. Vi blir sittande medan Klaus drar iväg och försöker ordna så att vi kan flyga hem. Den danska tjejen vill inte åka hem, hon vill vänta på sin pappa. Hon är väldigt ledsen och vill inte prata med någon. Jag försöker hålla humöret uppe på Calle och Hugo, men mina krafter börjar tryta.

 

Till slut kommer Klaus och vi haltar in i hallen. Vi möts av flera guider från Fritidsresor som dirigerar oss. Klaus talar om för den danska tjejen att hon inte kan vänta på sin pappa. Hon blir jättearg och ledsen, men jag tror hon accepterar detta till slut, jag ser henne inte mer. Vi får veta att vi kan checka in vid disk 21, 22 och 23. Det är fullt med svenskar som ska åka hem med sina charterplan. De flesta har sitt bagage med sig, en del har småblessyrer. Calle och Hugo sitter på en bagagevagn som jag drar. Det är fullt med folk och alla vill komma iväg. Chris och hans fru sitter på bagevagn bredvid. Jag ser Thomas från Bangsaisjukhuset och hälsar på honom. Sekunden senare ska jag fråga honom om hur han gör för att komma iväg, och när han vänder sig om, är det en annan person och Thomas är försvunnen. Jag ser honom inte mer.

 

Incheckningen tar otroligt lång tid och sker i en konstig ordning. Folk kallas fram i en till synes slumpmässig ordning och alla tränger på för att komma fram. Guiderna från resebolagen jobbar frenetiskt och utan någon synbar stress – beundransvärt! De ber alla att backa vid ett flertal tillfällen. Vi får lite kakor och diverse ätbart från flera håll. Jag försöker få Hugo att äta, men han vill inte. Jag insisterar och då tar han en tugga, men mer är det inte. Calle och Hugo är tappra och kämpar hela tiden. De klagar inte alls och Calle säger ”Jag är väldigt glad att du tar hand om oss, Arne”. Det värmer förstås. Calle är lugn, medan Hugo har det jobbigare. Han visar det inte, men hans ögon avslöjar oron.

 

Efter vad som tycks vara en evighet, kanske en till en och en halv timme, samlar ett par guider ihop vår grupp så att vi ska kunna komma igenom säkerhets- och passkontrollen. Vi fyller i några papper med våra namn och födelsedata. Vi får boarding pass till ett flyg till Landvetter. Vi ska just börja gå, när vi blir stoppade med uppgiften att någon ur flygplatspersonalen måste följa oss genom säkerhetskontrollen. En stund senare dyker en thailändsk kvinna upp och drar iväg mot kontrollen i en rasande fart. Jag haltar efter med bagagevagnen där Calle och Hugo sitter

 

Att gå igenom säkerhetskontrollen kommer aldrig bli enklare än den här gången. Jag har inget utöver klockan och förlovningsringen som är av metall. Allt jag har på mig är:

-        ett udda par strandsandaler

-        ett par tunna, vadbenslånga ”Hawaiibyxor. I fickan mina röda tabletter

-        ett par svarta sportbadbyxor i nylon

-        en vinröd, kraglös tenniströja utan ärmar

-        en stor vit blodfläckad handduk

-        en liten genomskinlig plastpåse med en vattenflaska, en tenniströja och några kakor.

 

Dessutom har jag ett stort brunt kuvert med Calles röntgenplåtar och journal, Calles och Hugos medicin. Det känns bisarrt att lägga den lilla plastpåsen i en liten korg så att den kan bli röntgad. Jag har ju gått igenom säkerhetskontroller många gånger, men den här gången kommer jag aldrig glömma. Jag propsar på att få med mig bagagevagnen, vilket jag också får.

 

Vi blir anvisade att stanna i ett hörn där vi ska få temporära pass. Det visar sig att vi blir fotograferade med en Polaroidkamera och ska fylla i ett fotostakopierat papper. Vi skriver namn, födelsedata och nationalitet. Fotot häftas fast på papperet och ska sedan stämplas i ett litet kontor intill. Det tar evigheter. Människor går ogenerat förbi vår bagagevagn och ser till att hamna före oss i kön. Calles foton blir misslyckade och måste tas om. Alla ska fylla i två papper per person och jag får bara fyra. Jag börjar bli lite orolig att vi ska missa planet och frågar efter två papper till. Thailändarna far omkring som yra höns och alla svarar: ”Moment, please”. Jag börjar bli arg och frågar fler och fler.

 

 

Mirakel nummer två

------------------

 

Plötsligt hör jag en känd röst: ”Pappa!!!”. Jag vänder mig om och ser en blåslagen Julia sitta i en rullstol. Jag struntar i mitt dåliga knä och kastar mig upp på några bänkar och hinner tänka att med mina hastiga rörelser blir jag väl övermannad av säkerhetsvakter. Jag rusar fram till henne och kramar henne. Hon säger ”Åh pappa, jag trodde inte att du klarat dig, jag älskar dig pappa!” Hon frågar om mamma och Hanna, men jag säger att jag tror inte att de klarat sig. Julia snyftar till: ”Åh nej mamma, åh nej Hanna, jag älskar dig pappa!”

 

Jag känner att ögonblicket är magiskt, och trots att jag blundar, kan jag känna att omgivningen är helt fokuserad på oss. Jag känner glädjen från alla människor runt omkring oerhört starkt. Någon börjar applådera, men slutar efter endast en eller två handklappningar. Tiden står stilla och jag gråter av glädje och kramar Julia ordentligt. Då säger Julia, min kloka, fina dotter på det sätt som bara hon kan: ”Pappa det gör lite ont när du kramar mig.” Jag släpper henne och betraktar hennes yttre. Hon har blåtiror runt båda ögonen. Någon måste ha fixat med hennes hår som är uppsatt på ett lite ovanligt sätt. Det står en ung flicka bakom Julia och nu får jag äntligen träffa familjen som tagit hand om Julia. Jag försöker tala om hur tacksam jag är. De berättar om vilken stark och fin tjej Julia är. De är inbokade på ett flyg till Helsingfors, och i det kaoset vi befinner oss i, är det lätt att inse att det inte går att boka om någon av oss. Det viktigaste är att komma härifrån. Jag har ju dessutom Calle och Hugo att ta hand om. Jag kan inte bara lämna dem här. Jag säger till Julia att vi inte kan åka i samma plan, men hon verkar kolugn och säger att det gör inget. Jag slits mellan Julia och grabbarna, men Julia är lugn och gör tummen upp när Anita och Olle går iväg med henne. Jag är trots detta helt lugn nu. Julia hinner berätta att Annika och Julia har lyckats hålla varandra i händerna. Julia har hamnat på en ”ö” och det verkar som om hon och Annika har kommit ifrån varandra. Kanske Annika har klarat sig ändå. Ett litet hopp gror.

 

Jag får hjälp av en Sollentunakille som heter Radovan med mina och grabbarnas papper och till slut kommer vi iväg. Vi kommer till en säkerhetskontroll där vi inte får ta med oss bagagevagnen. Radovan bär Calle och jag bär Hugo.

 

 

Äntligen hemåt

--------------

 

Vi kommer till slut in i planet och får sittplatser långt bak på vänster sida. Calle vid fönstret och Hugo vid gången. Jag sitter längst till vänster bland mittsätena. Vi är de sista till planet. Ett par i sextioårsåldern sitter på höger sida i planet och blir tillfrågade om de kan lämna plats för Chris och hans fru. Mannen knorrar och flygvärdinnan blir upprörd och beordrar dem på ett sätt som bara en duktig flygvärdinna kan göra, att flytta på sig. De får platserna bredvid mig.

 

Efter en kort artig konversation inser jag att jag inte vill prata med mannen. Han frågar mig lite några gånger och jag svarar kort på hans frågor utan att ge något utrymme för vidare diskussion. Vi får mat och jag tittar på The Terminal med Tom Hanks under tiden. Jag hinner se större delen av filmen, men stänger av när kaffet efter maten är uppdrucket.

 

Mina krafter börja tryta och jag orkar bara se till att Calle och Hugo får sina mediciner när de ska. De svenska flygvärdinnorna är helt fantastiska och fattar situationen direkt. De tar hand om Calle och Hugo och ser till att de får det de vill dricka och tar sig tid att prata med dem. Anita, en av flygvärdinnorna pratar med mig och jag får direkt förtroende för henne. Professionell och med sann medkänsla. Jag berättar för henne om vad vi varit med om, och hon tar sig tid att lyssna. De hade flygning ner till Thailand när katastrofen inträffade så de vet inte så mycket de heller. Jag frågar om det finns möjlighet att leta upp Hugos farfar eller morfar som bor i Dalhem respektive Höganäs. Jag får skriva ner så mycket jag vet om Calle och Hugo. Från flygplanet ska man kontakta marken och föra vidare uppgifterna så att någon, om möjligt, ska kunna möta grabbarna när vi landar. Flygvärdinnorna frågar hur många i planet som ska till Stockholm, eventuellt kanske planet fortsätter från Landvetter till Arlanda.

 

Jag börjar bli duktigt trött, jag har inte sovit många minuter sedan morgonen före flodvågen. Jag kan inte sova och gråter mycket. Jag kan inte fatta att Hanna är borta. Det är som en film som spelas upp om och om igen. Vågen kommer och jag tar tag i Hanna, eller vi går in på toaletten, eller... Jag försöker regissera om verkligheten, men kommer alltid tillbaka till den grymma sanningen att Hanna är borta. Jag tror inte att Annika har klarat sig, men hon kanske är skadad. Hon och Julia har ju klarat sig ut ur hotellrummet och lyckats komma upp till ytan. Kanske, kanske...

 

Vi mellanlandar i Sharjah och nästan alla utom vår lilla grupp går ut. Calle och Hugo har sovit nästan hela tiden. Det par som sitter bakom grabbarna tar fram en mobiltelefon och kopplar upp sig. Jag frågar efter en stunds tvekan om jag får låna den för att ringa hem. Det går bra och jag ringer till pappa som berättar att Rune ska hämta Julia på Arlanda när hennes plan landar 7.05 i morgon bitti. Jag ber pappa se till att Rune väntar på mig också, eftersom jag räknar med att kunna komma till Arlanda ganska snart efter det att Julia kommit dit.

 

Vi får en ny besättning från Norge efter mellanlandningen. Jag hade gärna haft den gamla kvar, det kändes tryggt med Anita och de andra. En yngre värdinna som visar sig heta Hanna, tröstar mig senare när jag bryter ihop efter att ha följt med Hugo till toaletten. En trivial sak som påminner om alla de gånger jag gått med Hanna till toaletten när vi flugit eller varit ute någonstans. Det känns lite konstigt att gråta ut i en yngre kvinnas famn, men jag är så ledsen att det inte spelar någon roll.

 

Jag slumrar lite under flygningen, och ser senare The Terminal en gång till. Den här gången ända till slutet. Det känns väldigt udda att sitta och titta på film. Det känns nästan förbjudet, nästan som ett svek mot Annika och Hanna att bli ”underhållen”.

 

 

I Sverige igen

--------------

 

Till slut landar vi i Göteborg och vår lilla grupp blir de första som går av. Calle och Hugo får rullstolar och jag släpper inte ansvaret för dem än. Vi blir mycket väl mottagna av personal som ser till att Calle och Hugo får jackor på sig. Jag känner ingen kyla så jag avböjer kläder. Vi kommer ner i ett lugnt rum med lite folk. Där finns Calles pappa med familj. Vilken glädje! Calles storebror Ville sitter också där i rullstol.

 

Hugos pappa är också där med sin familj. Farfar också. Min uppgift är klar, och jag känner mig lite stolt över att ha hjälpt grabbarna hem. Papporna tackar mig förstås, men det som betyder mest är när Calle kramar om mig och säger: ”Jag är väldigt glad att du hjälpte mig hem, Arne”. Det kommer från hjärtat, och känns mycket bra.

 

Jag vill komma iväg till Arlanda så fort som möjligt. Klockan är cirka halv se på morgonen den 28:e december 2004 och det går ett plan till Stockholm klockan 7:10. Det vill jag inte missa. Polisen vill dock att jag fyller i blanketter för saknade personer. En för Annika och en för Hanna. Det är en ganska enkel blankett med namn, födelsedata, längd, vikt, hårfärg och eventuella andra kännetecken. Det går ganska fort att fylla i. Det är en lugn miljö och inga journalister är närvarande. Poliserna och övrig personal arbetar lugnt, och metodiskt.

 

Jag säger hej då till grabbarna och deras familjer. Jag får kontakt med en Fritidsresorguide som ser till att jag blir eskorterad bort till mitt plan. Vid SAS biljettdisk kommer jag ikapp Radovan som också ska till Arlanda. Mannen i disken frågar om jag vill flyga första klass och jag svarar en aning bittert: ”Sista gången jag flyger, kan jag lika gärna åka första klass”. Kvinnan som eskorterat mig frågar om det verkligen känns så. Jag får min biljett och vi går bort till gaten. Det är lite ont om tid, men jag får låna en mobiltelefon och ringer till Rune. Han har tagit med sig kläder och är beredd att hämta mig när vi landat.

 

 

Sista flygresan?

----------------

 

Jag får en plats till höger, vid fönstret. Första klass? Pyttsan, längst fram i planet och metallbestick. Knappast värt priset. Radovan och den andre killen sitter längre bak i planet.  Platsen bredvid mig blir tom och vid mittgången sätter sig en göteborgare som verkar resa i jobbet. Han bryr sig inte så mycket om mig. När han läst klart Göteborgsposten, får jag låna den och läser vad tidningen skrivit om katastrofen. Vi får in en frukost som jag stoppar i mig snabbt och effektivt, utan någon smakupplevelse. Jag växlar några ord med mannen närmast, men sitter sedan endast och tittar ut genom fönstret. När vi går in för landning, börjar jag plocka med min påse där jag har mina få tillhörigheter. Efter en kort stund bestämmer jag mig för att lämna det mesta. Jag behöver inte vattenflaskorna och det andra. Jag lämnar grejerna som om det vore ballast.

 

Vi går av planet och ingen verkar bry sig om mig. Jag har ont under foten och haltar lite. Det är kallare än jag anat och jag huttrar långsamt, haltande in till gaten. Där står en man från Fritidsresor och ger mig en fotostatkopierat papper som han säger innehåller telefonnummer ”om det skulle vara något efteråt”. Jag blir lite arg och muttrar ”vaddå efteråt? Det är ju efteråt nu!”.

 

Jag går den långa korridoren mellan taxfreebutikerna utan att någon verkar vilja se mig – ingen mottagningskommittée här inte. Jag vet att Rune ska möta mig och att Julia är med honom, men jag vet inte riktigt hur jag ska gå. Jag frågar en man om jag får låna hans mobil, vilket går bra. Rune står nedanför rulltrappan, säger han. Jag är inte uppmärksam utan missar rulltrappan och går nerför den vanliga istället.

 

Där står Rune! Men var är Julia?! Rune berättar att Julia fick stanna på ett barnsjukhus i Helsingfors för undersökning och observation. Jag blir jättebesviken, men det är bara att gilla läget. Rune har tagit med sig skor och kläder. Sandalerna åker i en papperskorg direkt. Jag avböjer byxor och kryper in min svarta vinterjacka.

 

En kvinna och en man kommer sakta fram och säger att de kommer från Expressen. De har pratat lite med Rune, och undrar om de får ställa några frågor. Jag är inte så sugen på det, men orkar inte tacka nej. Det går väl ändå ganska fort, tänker jag. Hon frågar och låter mig berätta. Hon tar anteckningar i en hiskelig fart. Det ser ut som om hon skriver två eller tre rader per sida.

 

Jag har haft mina kontaktlinser i ögonen i nästan 60 timmar, och min vänsterlins börjar skava ordentligt. När jag kliar mig i ögonvrån, hör jag tre snabba fotoklick. Aha, tänker jag, det blir gråtbilder i tidningen. Det var väl det de var ute efter. Intervjun tar inte lång stund, och Rune undrar om han ska hämta bilen. Nej, jag går hellre än att stå och vänta. På väg till garaget inser jag att byxor hade varit skönt. Det är svinkallt med mina Hawaiibyxor.

 

 

Huddinge sjukhus

----------------

 

Vi styr färden mot Huddinge sjukhus, och på motorvägen tar jag ut den obekväma vänsterlinsen och kastar ut den genom sidofönstret. Den har tjänat mig väl, men nu gör den bara ont.

 

Akuten är nästan tom denna tisdag förmiddag. Sköterskan i luckan ser mig och frågar:

- Vad har du råkat ut för?

- Jag kommer direkt från Thailand och jag har ingenting med mig, svarar jag.

 

Hon fattar allvaret direkt och sedan blir jag väl omhändertagen och undersökt. Den manliga kirurgen hittar inget att skära i, han verkar nästan lite besviken. Han tycker att såret i huvudet är ”innovativt” omlagt, och tar bort några stygn. De tar odlingar och jag får lämna urinprov. Jag får också en stelkrampsspruta.

 

När vi är klara får jag prata en stund med en kurator som är avdelad för mig. Rune börjar gråta när vi sitter och pratar.

 

Vi åker hem och sedan blir det mest vila för min del. Benke kommer och sover över. Jag lyckas få tag på sjukhuset i Helsingfors och får reda på att Julia troligtvis kommer hem i morgon, planet ska landa 9:20. Rune och jag bestämmer att vi ska åker hemifrån klockan åtta i morgon.

 

 

Kriscentrum på Arlanda – lång väntan på Julia

---------------------------------------------

 

Vi tar oss till Finnairs terminal, som är nästan folktom. Vi frågar i informationen om de kommer hit eller om de tas till krismottagningen. Efter lite dividerande bestämmer vi oss för att gå bort till krismottagningen, förbi och under Sky City. Rune går för att flytta bilen och jag traskar bort. När jag kommer fram dit, går jag direkt till en mottagningsdisk, men kan inte prata. Jag börjar gråta och skakar i hela kroppen. Jag gömmer ansiktet och får till slut fram att jag ska möta min dotter. En man i femtioårsåldern tar hand om mig och visar mig till ett bord. Han frågar om jag vill ha något, och jag tackar ja till ett glas vatten.

 

Han sitter med mig ett tag och Rune ansluter efter en stund. Jag är inte intresserad av någonting annat än att Julia ska komma. Var är hon? Varför tar det så lång tid?!

 

En kvinnlig präst i femtioårsåldern sätter sig vid vårt bord och börjar prata. Jag är totalt ointresserad av henne, vilket jag tror hon märker ganska snart. Jag är helt fokuserad på de två ställen på andra sidan salen jag tror att Julia kan dyka upp.

 

Äntligen! En liten tjej dyker upp med stickad mössa nerdragen över öronen. Julia!!! Jag springer fram till henne, hon möter mig och jag får äntligen krama henne. Åh så skönt!!! Hon har en lite för stor grå vinterjacka på sig. Äntligen är vi tillsammans igen.