Prolog, annandag jul 26 december 2004
-------------------------------------
På morgonen, vid åttatiden, väckte Annika mig och sa att det låter som om
någon knackar på dörren. Hon sa att hon tyckte att sängen skakade. Jag gick upp
till dörren och frågade om det var någon därutanför. Jag fick inget svar och
tryckte in en sandal under dörren så att den inte skulle låta. Ett litet
jordskalv någonstans sa jag och gick och la mig igen.
Vi gick upp vid nio och gick till restaurangen för att äta frukost. Efter
avslutad buffé gick vi tillbaka över bron och förbi poolen. Hanna ville att jag
skulle bära henne, och hon fick rida på min rygg. Annika och Julia gick den
vanliga vägen mellan husen, över gräsmattan, medan jag gick längs med den
asfalterade vägen runt till vänster. När vi närmade oss huset märkte Hanna att
vi inte skulle komma före Annika och Julia. Hon sa till mig; ”Spring, pappa,
spring!”.
Vårt hotellrum, 3125, låg i mitten på övervåningen av en
"bungalow" byggd i betong och bestående av sex rum, tre uppe och tre
nere. Hade vi bott i något annat rum, skulle ingen av oss ha klarat sig.
Vi skulle just påbörja ritualen med solskyddssmörjning. Jag hade hunnit
sätta i mina kontaktlinser, vilket starkt bidrog till att jag sedan skulle
klara mig.
Dödsvågen
---------
Sedan händer allt oerhört snabbt. Vi känner att det mullrar och skakar. Vi
tittar ut genom balkongfönstret och ser först hur det stänker lera på marken.
Det växer palmer utanför fönstret så vi ser inte så långt. Sedan kommer längs
med marken och sekunden efteråt ser vi lervattnet komma mellan träden. Det ser
ungefär ut som ett jordskred. Jag skriker vi måste ut. Annika skriker nej vi
stannar kvar. Vi ställer oss i ”hallen”, dvs utrymmet mellan badrummet och garderoben
precis innanför ytterdörren. Annika tar barnen i varsin hand, Hanna i vänster
och Julia i höger hand. Vattnet når direkt upp till vår balkong på andra
våningen och glasväggen in mot lägenheten. Jag tar ett steg fram för att ta min
magväska som ligger på sängen. Jag har bland annat kameran i den. Annika ropar
nej, och jag kliver tillbaka. Sekunden senare trycks glasväggen in och vattnet
spolar rakt igenom lägenheten och blåser ut den inåtgående dörren och jag åker
ut.
Jag håller tyvärr inte någon av de andra i handen och tappar bort dem i
samma sekund. Jag tumlar runt i vattnet och lyckas undvika att bli ihjälslagen
mot ett träd, hus eller annat som far med i vågen. Vattnet har en vidrig smak
av saltvatten, sand och lera.
Jag tappar mina badbyxor direkt och får sedan klara mig endast iklädd
armbandsur. Jag simmar med kraftiga simtag mot vad jag tror är uppåt och undrar
om jag kommer lyckas hålla andan. Jag kan inte titta under vattnet eftersom jag
har linser på mig. Jag hinner tänka "är det så här att dö?" och
"det är väl själva fan att man ska dö i en ... naturkatastrof?!" Det
känns overkligt. Jag slipper kallsupar och väl uppe på ytan ser jag mig omkring
i det snabbflytande vattnet och lyckas fånga upp en wakeboard som jag kan flyta
på. Jag börjar ropa efter Julia men ser inte så många andra människor. Jag ser
simmande bufflar och ett vildsvin på sidan som sprattlar lite. Jag vill inte
komma nära djuren och riskera att bli sparkad. Några thailändare har tagit sig
upp på lite flytande bråte och flyter åt höger, in i skogen. Jag vill inte fastna
och bli nerdragen under vattnet, och försöker styra åt vänster. Ett träd är
inom räckhåll, och jag försöker halvhjärtat få tag i det, men vill inte släppa
taget om wakeboarden. Jag hinner också tänka på alla ormar som finns i området
och som gjorde att vi ville bo på andra våningen. Tänk om en giftorm biter mig
i snoppen, far genom huvudet.
Bortåt höger, bakom träden, ser jag människor stå uppe på ett hustak. Jag
fastnar i ett tunt nylonrep, men lyckas komma loss. Jag ser elledningar i
vattnet och tänker att "nu blir jag stekt". En bit längre fram ser
jag vattnet rinna över en skarp kant med virvlande vatten och massor bråte. Jag
får dödsångest och är säker på att om jag spolas ner där, klarar jag mig
aldrig.
Mirakulöst nog stoppas flödet upp av vad som måste vara en våg från andra
sidan och jag driver iväg åt vänster, längs med kanten, som visar sig vara
stranden på andra sidan (halvön, har jag förstått senare). Till slut åker jag
över kanten och in i bråten och det virvlande vattnet. Jag försöker använda
wakeboarden som sköld och lyckas rätt bra. Tyvärr tappar jag den, men jag är
igenom.
Jag sugs ut från land och märker att jag måste ha flythjälp, det blir för
jobbigt annars. En rygg från en plaststol och en kudde fungerar ganska bra. Jag
ligger och guppar rätt bra, men lite för djupt i vattnet. Det är omöjligt att
komma iland där jag flöt ut. Vattnet fortsätter forsa ut i havet. Jag försöker
simma åt höger och utåt för att undvika allt farligt i vattnet; stockar,
plankor med spikar, stolar, tv-apparater, bokhyllor mängder av kokosnötter och
allt annat som finns på en semesteranläggning.
Nya vågor kommer in mot stranden och möter det utforsande från land. Där,
bland all bråte är det livsfarligt. En stund senare hittar jag en stor röd
plastskiva, ungefär som ett lock till en förvaringslåda för solstolsdynor. Jag
tvekar, men byter till skivan. Ett kort tag försöker jag använda både och, men
det blir för svårt att hålla. Skivan är rätt bred och ger mycket god flythjälp.
Jag kommer högst upp på vågorna och kan använda skivan som sköld. Jag har inte
svalt så mycket vatten men får ändå kräkreflexer i ett par omgångar. Jag får
inte upp något.
Jag ligger ett par timmar i vattnet och är som mest kanske två kilometer
från stranden. Jag sparkar mig i sidled och försöker utnyttja strömmarna till
att undvika bråte och att positionera mig för landstigning. Flera omgångar med
stora vågor kommer och bryts med kraft mot stranden. De går inte över
strandvallen men brottsjöarna med all bråte ser farliga ut. Havet är fullt med
kokosnötter som ser ut som huvuden. En thailändsk kvinna flyter helt nära mig.
Hon är död och är bortom räddning.
Jag driver allt längre från den plats där jag spolades ut i havet igen. Jag
spejar mot horisonten och undrar på allvar vad som finns på andra sidan. Jag
driver skapligt parallellt med stranden och känner inte att jag är i någon
direkt fara, utan försöker klura ut var det kan vara säkert att komma iland.
Jag ser ett flygplan åka en gång fram och sedan tillbaka över bukten. Jag
vinkar förstås, men inser att de inte kommer rädda mig. Jag ser några båtar
långt, långt borta. Jag tycker mig se två människor inne på stranden, och ropar
till dessa, men det tjänar inget till. Ingen vettig människa skulle ge sig ut
på havet just nu.
En ny omgång stora vågor kommer och jag surfar med, på toppen av vågen, in
mot stranden. Jag böjer benen bakåt, upp mot ryggen för att skydda mig mot
skräp som kan slå in över mig. Stranden ser ut att vara stora delar
sandstränder, men på ett ställe ser det ut att vara klippor nere vid vattnet.
Där ser det farligt ut när vattnet slår in mot land.
Vid det här laget hinner jag förstås reflektera över vad som har hänt. Jag
är förtvivlad, ingen av de andra kan rimligen ha överlevt. Det är min absoluta
övertygelse. Många jobbiga tankar far igenom huvudet, men det ges inte riktigt
tid att fundera alltför mycket. Till slut försöker jag uppskatta hur lång tid
det är till nästa omgång stora vågor. Om jag minns rätt, kommer en cirka 12.25
och då har det gått 25 minuter sedan den förra. Jag sparkar mig in mot land,
men det är långt och det går ganska långsamt. När jag börjar nå bråten, kommer
det nya vågor. Turligt nog verkar jag ha hamnat bakom klippor eller rev som
dämpar vågorna. Jag försöker öka farten och balanserar på skivan och sätter
hakan hårt mot så att den inte ska glida iväg när jag börjar ta armtag också.
För att komma igenom bråten visar det sig nödvändigt. Efter en lång kamp börjar
jag närma mig land och börjar bli rädd för nya vågor. Inne bland spikbrädor,
tv-apparater och annat skräp är jag ett lätt byte. Jag får nästan panik när jag
aldrig bottnar.
Dödsvandringen
--------------
Äntligen! Jag kan stappla iland och inser efter några
steg att jag kan släppa skivan. Den räddade mitt liv, men den går inte att ta
med. Klockan är ungefär ett. Jag är trött men kan inte tillåta mig att vila. På
avstånd har jag sett hus innanför stranden och har hoppats på att få hjälp, men
husen är endast skelett och förödelsen är stor också här. Det kusligaste är att
jag ser och har sett så lite människor. Jag ser en Thailändare och ropar till
honom, men han har fullt upp med att leta själv. Två andra Thailändare ropar
ner mig till stranden igen, men de visar mig kroppen till en västerländsk
kvinna. Det finns inget jag kan göra, utan jag går tillbaka längs med stranden
mot de hus jag sett tidigare.
Jag hittar en vänstersandal och en annan högersandal och
går naken högst upp på stranden. Jag inser att vatten måste jag ha och hittar
snart oöppnade vattenflaskor som jag tar med. Jag vågar inte dricka än utan
försöker fundera över om det kan ha trängt in havsvatten i dem. Solen står högt
och jag är orolig över hur bränd jag kommer bli. Det finns ingen skugga och jag
hittar inget att skyla mig med.
Jag är helt tillintetgjord. Vandringen är mekanisk och
går ibland högst uppe på stranden och ibland ovanför. På vissa ställen är
stranden bruten och vatten rinner ut från land. Trots att det ser ut som små
bäckar är det kraftiga flöden. Jag sjunker ner i sanden och sandalerna fastnar
i strömmen. En tappar jag och en vattenflaska försvinner också. Jag hittar
strax en ny. Knappt någon skugga. Till slut bestämmer jag mig för att
provdricka vattnet. Det smakar inte dåligt, jag dricker lite till. På ett
ställe ligger det nerrivna kablar i en bäck som jag måste över. Det vore för
bedrövligt om strömmen tog mitt liv nu.
Vattnet i bäcken går upp till bröstet. Tänk om jag
fastnar här? En död buffel ligger på sidan i strandkanten. Jag tar mig förbi en
lerbrant där leran rasat ner. ”Stanna kvar nu”, tänker jag. Längre fram ser jag
en lastbil stå en bit innanför stranden. Jag noterar att sidorutan är uppvevad
och hel. Chauffören borde ha klarat sig om han stannat kvar i hytten.
Under ett träd sitter en man lutad. Han lever men har
blod vid halsen och vid ljumsken. Jag frågar hur han mår. ”Dåligt” svarar han.
Jag frågar om han har vatten, vilket han har. Han ber inte om hjälp, och jag
har ingen att ge. Fortfarande naken går jag vidare och känner mig både skyldig
och ändå inte. Jag hade ingen hjälp att ge, men borde ändå ha gjort något.
Plötsligt hör jag en helikopter! När jag får syn på den
har jag hittat en bit tunn, blå nylonväv som jag vinkar med. Jag står på
strandvallen i solen, och de bör se mig. Jag inser förstås att de endast är ute
efter en överblick. De kommer inte plocka upp mig.
Jag omväxlande på strandvallen och på stranden. Det
ligger kroppar på stranden. Alla ser ut att vara västerländska kvinnor.
Kropparna är blåslagna och redan uppsvällda. Det är redan svårt att direkt se
vem det är. En skulle kunna vara Annika. Hon ligger på rygg med öppna ögon.
Hennes hår är som Annikas. Jag tar en pinne och försöker få fram vänsterhanden
så att jag kan se om det finns en vigselring. Hjälp! Det ser ut som Annikas,
men bikinin ser fel ut och kvinnan har ett nagellack i silver. Annika använder
aldrig nagellack.
Nu ser jag ett hotell en bit bort. Jag hittar en hel
plaststol på stranden och sätter mig i skuggan av ett träd och vilar. Jag
dricker och sitter kanske 20-30 minuter för att hämta krafter. Var är alla
människor?
Medan jag sitter där kommer en våg som når upp till mig
där jag sitter. Jag springer undan och svär högt. Lämna mig ifred! Jag sitter
kvar en stund till med nylonväven över axlarna. Den hjälper inte mycket, men är
bättre än inget.
Jag går vidare och kommer nära hotellet. Här finns fler
träd, och jag upptäcker tre, fyra bufflar som står och blänger på mig. Jag vill
definitivt inte bli ihjälstångad – framför allt inte nu. Jag går en omväg neråt
stranden runt dem. Jag kommer fram till en liten bäck som jag passerar, men
blir stående vid en djup ravin som jag inte kan komma över. Tillbaka och ner
mot stranden går det bättre. Jag tycker mig höra bilar och det gör mig lite
lättare till mods; det går att ta sig härifrån.
Hotellet –räddad
----------------
Hotellet, Le Meridien, ser nästan oskadat ut. Det ser ut
som ungefär vår anläggning, en stor byggnad och många mindre. Klockan är cirka
tre på eftermiddagen. Jag ser att vattnet varit här, men husen ser ganska
oskadade ut. Var är alla människor? Det är tyst och verkar helt öde. Mellan
stranden och hotellet rinner en ganska stor å i en ravin. Jag hittar till slut
ett sätt att komma upp till hotellet. Poolen är klarblå och fri från bråte. Det
känns helt absurt. Vad är det här? I undervåningen av huvudbyggnaden verkar det
ha varit en bar, bardisken är kvar och det står till och med flaskor på disken.
Det känns orättvist, varför har de klarat sig så bra här? Golvet täcks av några
centimeter djupt vatten och en grov kabel ligger i vattnet. Jag undviker
platsen eftersom vattnet kan vara strömförande. En thailändsk man kommer
småspringande mot mig. Jag börjar gråta: ”my family is gone”. Han säger att han
förlorat sin fru och hjälper mig upp i huvudbyggnadens övre plan. Trappan upp
är nästan helt blockerad av möbler och bråte, vi kryper under ett skåp som
fastnat längst ner.
Det övre planet verkar helt oskadat och en hel del
människor finns där uppe. Jag får en handduk och en man med brittisk accent
ordnar ett par badbyxor och ett par tröjor till mig från hotellets affär. Han
frågar om jag vill ha cigaretter, men jag avböjer. ”This is not the time to
start smoking”. Jag får tag på en flaska Aloe Vera som jag tänker försöka
smörja mig med, eftersom jag måste vara rejält bränd på ryggen. Jag tar lite i
handen och börjar i pannan. Ajajaj, vad det svider. Jag har nog ett sår där.
Jag hinner bara sätta mig ner i en fåtölj, när någon
frågar på engelska om det är någon mer som ska följa med. Jag reagerar direkt
och ropar ”Jag vill följa med”. Jag får hoppa in i framsätet på en jeepliknande
bil. Det sitter redan folk i baksätet som verkar ha klarat sig helt utan
skador. De har egna väskor och solglasögon på sig. Det skulle ingen som åkt med
vågen ha haft. Föraren i den högerstyrda bilen fäller mitt säte bakåt, och
någon säjer att jag ska till sjukhus. Vi åker en bit, och det är riktigt
obekvämt att ligga ner. Jag frågar dem i baksätet lite om de är skadade och om
de saknar någon. Bilfärden blir tyst. Jag gråter men är fortfarande chockad.
Sjukhuset
---------
De andra får hoppa av vid ett mindre hus på landet, vid
sidan av vägen. En hel del människor är redan där. Bilföraren tar med sig en thailändsk
kvinna och vi åker vidare till sjukhuset. Jag har ingen som helst aning om var
vi är. De hjälper mig in i sjukhuset, som mer ser ut som en sjukstuga, en
vårdcentral. Det är ganska mycket folk där. Jag får sitta på en lång bänk längs
med en vägg. Kvinnan som åkte med i bilen säger till mig att vårdpersonalen
kommer att se till mig när de är klara med den de behandlar just nu. Han som behandlas
ligger på samma bänk och verkar ha en skada i huvudet. Han får dropp och en
läkare/sköterska ser om hans sår. Jag ser blodpöl på golvet under honom senare.
På golvet sitter en ung asiatisk familj med en liten
pojke i ett-tvåårsåldern. De är från Honkong och har klarat sig utan skador. En
Thailändsk kvinna sitter på golvet och verkar ha ont. Hon har flera släktingar
eller vänner med sig. Längs med väggarna sitter ljushylta människor som verkar
ha varit med om katastrofen. En familj är svensk och jag hör mannen prata med
många.
Klaus, guiden från Blue Village dyker upp och någon sorts
lista ordnas. De får dit mitt namn. Det är först nu jag får klarhet i vad det
är som har hänt. Att det var en jordbävning som hade ägt rum då när dörren
skakade på morgonen.
Jag får det allt svårare att sitta och gråter väldigt
mycket. Jag är helt förkrossad och mitt sinne är helt uppfyllt av Julia och
Hanna. Jag kommer aldrig mer få se dem! De kan aldrig ha klarat sig. Varför
skulle de dö? De hade ju så mycket kvar! Vad ska jag leva för nu? Hela mitt
vuxna liv är borta. Ska jag börja om från början nu? Tanken är helt absurd. Det
orkar jag aldrig.
Om vi bara hade tagit oss in på toaletten, kanske vågen
hade spolat förbi. Tanken har förföljt mig ända sedan jag låg i vattnet.
Sekunderna när vågen kom spelas upp i mitt huvudet om och om igen. Jag försöker
regissera händelsen som redan varit. Hur många gånger som helst tar jag tag i
Hannas hand och får henne med mig. Helt meningslösa tankar, men de kommer ändå.
Jag är helt övertygad att ingen annan i familjen har klarat sig. Jag är helt
tom i huvudet. Det finns gott om vatten och folk kommer och bryr sig om mig vid
ett flertal tillfällen. Jag får erbjudanden om något att äta, men det är helt
omöjligt att få i sig någonting. Alla säger att jag måste äta, men det går
inte. Det är smårgåsar och diverse olika risrätter som bara får det att vända sig
i magen. Jag ligger länge på bänken, hur länge vet jag inte. Den svenska
familjen frågar om jag vill komma över till dem och det gör jag.
Familjen, som kommer från Danderyd, består av pappa
Thomas i 30-35-årsåldern, mamman som har en inre skada i ena knät och lille
Carl Johan, 4 månader. Merparten av deras sällskap verkar ha klarat sig. Thomas
är full av handlingskraft och styr och ställer på ett mycket lugnt och
förtroendefullt sätt. Han har styrka att hjälpa andra svenskar med att få vård.
Flera ensamma barn finns i ett rum bakom väggen jag ligger vid. Jag hamnar
bredvid Agnieszka ”Agnes” från Polen. Hon är cirka 30 år och har förlorat sin
pojkvän. Jag har sett henne tidigare ligga på golvet, ensam, med en handduk
över sig. Bredivd henne ligger Björn, ca 55, som verkar ha förlorat hela sin
familj. Han säger att han inte kommer lämna Thailand utan sin familj, död eller
levande.
Vi som är där berättar hur vi klarade oss, och alla var
på olika ställen när vågen kom. Någon var på stranden, någon vid restaurangen,
någon vid poolen. Alla har vi haft tur, det är bara slumpen som gjort att vi
klarat oss.
Det blir mörkt och Thomas försöker se till att mitt sår
på huvudet blir rengjort och omplåstrat. Han säger att det är ganska långt, men
ser inte så djupt ut. Det behöver nog inte sys, tror han. Vi får hela tiden mer
vatten och något att äta. Thailändarna gör ett fantastiskt jobb. Det kommer människor
hela tiden och de vill inget hellre än att hjälpa till. Tyvärr är engelskan
mycket dålig, för att inte säga obefintlig. Några få ur personalen på sjukhuset
fungerar som språkrör när ordinationer för mediciner ges.
Sent på kvällen får jag ta plats på en bår under gången
mellan väntsalen och behandlingssalen. En kvinnlig läkare, hoppas jag, klipper
bort hår kring såret på vänstra sidan av hjässan. En sköterska gör rent såren
på benen, ryggen, axlarna och rumpan. Efter en stund börjar läkaren säga ”no
pain, no pain” och jag får sprutor kring såret i huvudet. Det känns rätt
ordentligt och hon väntar knappt på att bedövningen ska börja verka utan börjar
sy nästan direkt. Hon håller på länge, länge och jag undrar vad hon pysslar
med. Mot slutet börjar det göra ganska ont igen. Hon upprepar ”no pian, no
pain”, Jag försöker säga något i stil med att det gjorde lite ont på slutet,
men hon kör vidare med ”no pain, no pain”. Jag kapitulerar. Jag gör tummen upp,
ler och säger ”no pain, no pain”. Till slut går det upp för mig att det var ingen
fråga utan en order.
Under tiden på sjukhuset har jag sett en man med en
mobiltelfon och till och med en laddare. Han har ringt väldigt mycket. Nu är
det mörkt och jag tar mod till mig och frågar om jag får ringa. Han är från
Italien och har en Palm Treo. Han är en del i ett sällskap som verkar ha klarat
sig utan skador. Visst får jag ringa, och jag ger honom numret till Britt.
Eftersom Annika inte kan ha klarat sig vill jag att hon ska höra det från mig,
hur jobbigt det än kan vara.. Han ringer ett flertal gånger, men det går inte
att komma ut på nätet. Jag tackar och haltar tillbaka till min plats.
Jag har fortfarande på mig sandalerna jag hittade på
stranden, ett par svarta badbyxor och en vinröd tröja utan ärmar. På golvet i
väntsalen har det rullats ut bastmattor som vi ska ligga på. Golvet är ett
klinkergolv, visserligen inte kallt, men hårt. Jag får medicin, röda avlånga
piller som ska tas fyra gånger om dygnet. Klocka är tio på kvällen och första
pillret åker ner med lite vatten. Det blir lätt att hålla reda på tiderna för
medicinen; tio-fyra-tio-fyra.
Dags att sova. Som kudde har jag en t-shirt från hotell
Le Meridien och en liten handduk. Täcket är ett örngott, modell större. Jag har
ont på ryggen och det tar ungefär en minut att byta sida. Mitt i natten ligger
jag och skakar. Jag fryser ända in i märgen. Jag drömmer att jag är i vattnet –
under vattnet. Jag känner den vedervärdiga smaken av saltvatten, lera och sand.
Jag har förlorat min familj. Det kan inte bli värre. Som i en dimma hör jag
Agnes och Björn prata om mig, och jag får Agnes’ stora badlakan över mig. Jag
blir varm nästan direkt och kan till slut få lite sömn.
Det blir ljust och jag sätter mig upp som en zombie och
lutar mig mot väggen. Jag dricker lite och pratar lite med dem runt omkring.
Jag tackar Agnes för handduken, du räddade mig säger jag. Behåll den, säger
Agnes. Du behövde den, du frös så att du skakade. Jag lyckas äta lite.
Miraklet
--------
Framåt halv nio frågar jag italienaren om jag får ringa
igen. Till slut kommer jag fram till Britt. Hon blir överlycklig av att höra mig,
och tror genast att vi har klarat oss. Jag berättar att jag tror inte att de
andra klarat sig, att det bara är jag kvar. Hon blir förtvivlad, men säger att
en man har ringt hem till pappa och sagt att Julia är på sjukhus och är inte
allvarligt skadad. Hela bröstkorgen stramas åt och jag börjar gråta. Vi pratar
väldigt kort. När jag lagt på, stapplar jag tillbaka till min plats och ropar
gråtande: ”hon lever! Min dotter lever!” Jag är helt omtumlad mitt i all
förtvivlan. Det blir nästan för mycket för mig, men ganska snart känner jag att
livet börjar återvända.
Jag går in i det lilla rummet där barnen ligger och säger
att de inte ska förlora hoppet, jag har just fått veta att min dotter lever. De
stirrar tomt på mig och säger ingenting. Det är kusligt.
Vi är alla angelägna att komma vidare. De flesta vill
bara komma hem så fort som möjligt. Vi får reda på att vi ska transporteras
till ett uppsamlingsläger för turister och utlänningar vid Phuket airport. Med
vetskapen om att Julia lever får jag kraft att hjälpa andra. Jag hjälper en
flicka som heter Josefin att få ett sår tillsett. Vi får mest vänta och jag
försöker ge en pojke lite trygghet genom att prata med honom och att sitta med
honom.
Ryktet gör gällande att Phuket Airport är förstörd och
likaså bron över till Phuket.
Utanför sjukhusets behandlingsrum ser jag en thailändsk
kvinna som är mycket lik en kvinna som serverade oss vid poolrestaurangen. Jag
går bort och försöker fråga henne om hon jobbade på¨restaurangen, men vi
förstår nog inte varandra så hon säger bara nej.
Ute i väntsalen går jag fram till en blond man i
trettioårsåldern som har gjort illa sig i vänsterbenet. Jag frågar om han är
svensk, varpå han svarar, med lätt brytning, ”Jag är svensk medborgare”. Han
heter Chris och jag frågar om han är från Polen, men han berättar att han
kommer från Bulgarien. Någon meter bort, vid väggen, sitter Birgitta, en kvinna
i 50-årsåldern. Hon är blåslagen och har ett djupt, omlagt sår på underbenet.
Hon har inte fått någon medicin, och jag tar på mig uppgiften att ordna det
till henne. Jag frågar och frågar, men även om alla, verkligen alla, vill göra
sitt yttersta för att hjälpa till, är språkförsbistringen total. Efter ett tag
får jag följa med till en byggnad bredvid, och då inser jag att sjukhuset nog
är större än jag anat. Det ser ut som om medicinen lämnas ut genom en glasvägg
med luckor. Till slut lyckas jag få dem att förstå att det är medicin jag vill
ha. Tyvärr tror de att det är jag som ska ha den. När de förstår att det inte
är jag utan en kvinna, tror de att det är min fru. Jag ber dem följa med och
visar dem Birgitta.
Under tiden har den största delen av gruppen blivit
transporterad därifrån. Jag får lite panik. Nu är vi bara en grupp på sex
svenskar och 3 norrmän kvar. Jag upptäcker två ljushåriga pojkar i
åtta-tioårsåldern som sitter halvt apatiska. Jag frågar dem vad de heter, om de
är svenskar och om de är syskon. Det är Hugo, 7 år och Calle, 11. Jag säger
till dem att jag ska ta hand om dem och att se till att vi alla kommer till
Sverige igen. Jag ber dem ha lite tålamod och att det kanske tar ett par dagar.
Calle ringer till någon hemma med hjälp av italienaren
som visar på sin Palm Treo att vi befinner oss på Bang Sai hospital i Takaupa.
Hugo kan bara numret till sin mamma Lottas mobil, mamman som var med honom här
nere, och på det numret får vi inget svar.
Norrmännen är en mamma och två barn, en son i
16-18-årsåldern och en dotter ca ett-två år yngre. Mamman är skadad i benet och
kan inte gå. Sonen är också skadad i benet och kan ta sig fram med en
gammaldags träkrycka. Dottern är förtvivlad eftersom pappan är saknad. Den
norska mamman sitter precis vid en av dörröppningarna och lyckas få fram en transport
till oss. Jag ser till att få ett par långbyxor till mig. Blir det
flaktransport måste jag ha något som täcker mina ben. Det första paret jag
provar ser små ut, och en thailändsk kvinna som sitter på golvet bara skakar på
huvudet. Jag hittar ett par riktiga ”Hawaiibyxor”, och då nickar hon.
På väg hem?
-----------
Vi får åka i en ambulans, en skåpbil. Det är jag, Calle,
Hugo, de tre norrmännen, Birgitta, Chris och en kvinna som hjälper Chris. Det
visar sig att det är Chris’ fru sedan fem år. Jag blir glad för deras skull.
Det tar ett tag att komma iväg, men till slut bär det iväg.
Vi hinner bara åka en kort stund innan föraren sätter på
sirenen. Vi åker en bra stund och vi kommer till en stad och svänger in på en
jättestor öppen plats fullt med thailändare och tälttak. Det känns inte som ett
uppsamlingsläger för turister. Vi stannar nästan framför en stor vit byggnad
med en pampig pelaruppbyggd entré. Föraren och hans kvinnliga medhjälpare ber
oss stiga av, men vi vill inte försvinna i en stor thailändsk folkmassa. Den
norska mamman är stenhård och ber till och med om att få prata med den norske
ambassadören. Föraren och kvinnan börjar nästan gråta och säger att vi måste gå
av. Vi vill åka till Phuket Airport och vill inte gå av. Det börjar bli jobbigt
när jag får syn på Klaus, guiden från Blue Village, som står under entrétaket.
Runt omkring står fler ljusa människor. Jag säger att vi bör gå av och ansluta
oss till gruppen. Jag får med mig de andra.
Det visar sig vara en vinstlott. Vi blir en större grupp,
men inte för stor. Jag ser en ung, blond tjej som står längre in i entrén. Jag
vinkar henne till mig. Hon tittar frågande på mig, och kommer sedan över till
oss. Hon är danska och är kanske 14-15 år och verkar ganska oskadad. Hon säger
inte mycket men ansluter till gruppen.
Klockan är strax efter klockan tolv på dagen och det rör sig
väldigt mycket människor runt omkring oss. Byggnaden är en polisstation och det
ska ordnas transprter till en busstation en bit bort. Klaus säger att han ska
ordna egen transport för oss alla. Vi är kanske 15-20 stycken personer.
En thailändare ställer sig i entrén och ropar i megafon
på bra engelska att vi ska transporteras till Phuket Airport. Där kommer Thai
Air Force flyga oss till Bangkok. Det gör mig glad, eftersom det känns som om
det finns en plan för vår evakuering.
Klaus ordnar på egen hand fram en buss för hela gruppen
och vi kommer iväg ganska snabbt. Klockan är ca 12.15. Först upp på bussen är
det den norska familjen, sedan kommer jag, Calle och Hugo. Därefter den danska
flickan och en hel svensk familj med två döttrar, en i 22-25-årsåldern och en i
16-18-årsåldern. Vidare är det Chris och hans fru och slutligen Klaus. Vi ska
åka till Phuket, enligt Klaus till ett hotell så att vi kan tvätta av oss. Vi
kommer tydligen åka en rejäl omväg, och förbereds på en kanske tre timmar lång
bilfärd. Bussen är en lastbil med bänkar längs med långsidorna och med tak över
oss. Det är inte obekvämt och jag mår ganska bra. Det känns bra att vara på
väg.
Vi åker förbi ett tempel som Klaus pekar ut som ett
sjukhus. Tio sekunder senare är jag på vippen att be Klaus att göra ett stopp
vid sjukhuset för att se om Julia är där.
Chris’ fru mår dåligt och kräks många gånger under resan.
Den danska flickan är förtvivlad och gråter mycket. Efter en stund lägger hon sig
på golvet och somnar kanske. Den norska familjen pratar ganska mycket och
speciellt dottern är mycket orolig för sin pappa som de inte vet var han är.
Klaus berättar att han blev varnad för vågen och han och några andra tog på sig
dykargrejor och stack ut till havs. De lyckades rädda några stycken men tappade
någon också. Han verkar nästan inte alls tagen av katastrofen, nästan
onaturligt glad. Det är kanske en naturlig reaktion. Jag har svårt att känna
likadant.
Efter ett par timmar stannar vi vid vägkanten och innan
vi startar igen röstas Phuket Hospital snabbt fram som önskvärt resmål. Den
svenska familjen vill absolut inte komma till ett hotell vid stranden. De är
oroliga. Ingen opponerar sig utan tycker att ett sjukhus verkar bra.
Bangkok Phuket Hospital
-----------------------
Vi kommer fram till sjukhuset strax efter tre, och de tar
emot oss på ett fantastiskt sätt. Det märkss direkt att det är ett ”riktigt”
sjukhus. Personalen flödar omkring oss och vi hamnar på behandlingssängar
direkt, även jag. Sängarna står i entrén, men det är bara bra. De frågar mig
var jag är skadad och till slut undrar de om jag är patient. Jag svarar nej och
förklarar att jag har hand om Calle och Hugo. Jag är orolig för att gruppen ska
splittras, men ingen försvinner iväg någon längre bit. Mitt ansvar är Calle och
Hugo.
En svensk med biffig kamera dyker upp och jag frågar om
han är journalist. Han drar lite på svaret, men mumlar ett ja till svar. Han
pekar även ut en svensk läkare i salen. Calle åker ganska snart iväg på röntgen
av sitt onda knä. Hugo får oerhört flink hjälp med ett fult sår på vänstra
benet. Han får bedövning, men läkaren börjar klippa i såret nästan direkt. Hugo
skriker av smärta, men läkaren jobbar otroligt snabbt och är klar på bara någon
minut. Därefter rengör en sköterska såret. Hugo skriker nu också, för det är
sårtvätt med kompresser direkt i såret. Jag håller honom hårt i handen och
noterar att journalisten tar bilder på behandlingen av Hugos sår. Det känns
äckligt och kan knappast vara ett scoop.
Tyvärr är Hugo inte klar. Han har har ett jack i höger
underarm också. Det går fort här också, han får till och med några stygn.
Totalt sett tror jag inte att Hugos behandling tog mer än tio minuter.
Gruppen sitter i en korridor alldeles nära entrén. En
thailändsk kvinna som verkar ha ansvar för att vi ska komma till flygplatsen är
stressad och det verkar som om vi ska iväg klockan fyra. Det dyker upp två
svenskar till, en av dem skulle kunna vara från ambassaden och ställer frågor
om vilka vi är och varifrån vi kommer. Jag undrar vem han jobbar för, och han
svarar klädsamt försynt att han jobbar för Expressen. En yngre kille, Martin,
med dyr digital systemkamera är också på hugget. Han har en mobiltelefon med
ett svenskt 3G-abonnenmang som han erbjuder frikostigt. Jag ringer hem till
pappa och berättar lite kort att jag mår bra. Han säger att Julia redan är på
väg till Bangkok.
Det finns ett långt bord en bit bort där det finns listor
över patienter intagna på olika sjukhus. Jag går dit ett par gånger och
försöker hitta Julia, Annika och Hanna utan att lyckas.
Vi lyckas hålla gruppen samlad, så när som på Calle som
fortfarande är på röntgen. Martin och jag försöker fråga Hugo om uppgifter så
att vi kan kontakta någon hemma. Allt han vet är att morfar bor i Höganäs och
farfar i Dalhem. Martin försvinner iväg några gånger och är ganska duktig.
Till slut kommer Calle upp från röntgen och jag är på
personalen som en iller för att få honom till gruppen så att vi alla kan komma
iväg. De fyller i hans journal i entrén och jag får ett brunt kuvert med
röntgenbilderna i och mediciner. Han har inte brutit något tack och lov.
Birgitta har dropp och ligger ner. Hon är medtagen och
har det uppenbart jobbigt. Även Chris’ fru har dropp. Det tar en stund att
komma iväg, men till slut får vi hoppa in i en minibuss. Birgitta kommer inte
med vår buss, hennes plats tas istället av ett äldre tyskt(?) par som inte är
intresserade av att prata. Längst bak sitter jag med Klaus och den danska
tjejen. Framför mig sitter Calle och Hugo. Chris med fru är också med. Vi åker
tjugo meter och stannar. Vi står länge, länge och flera minibussar tar med
patienter, åker förbi oss och försvinner. Folk kommer och åker iväg på moppar,
en bit bort byggs det för fullt på en stor byggnad. Kommer vi aldrig iväg?! Jag
öppnar bilfönstret där bak och vinkar åt den som jag tycker ser ut som föraren,
han står vid utgången. Han visar fem fingrar, vi får väl se.
Mot flygplatsen
---------------
Till slut kommer vi iväg, och Klaus och jag pratar på.
Han är lite speedad av situationen tror jag. Han har inte förlorat någon
närstående och ger lite intryck av att ha varit med om en jättehäftig grej. Han
pratar danska med tjejen och jag frågar om han har något danskt ursprung,
namnet Klaus tyder på det. Jodå, och han babblar på om när han pluggade i
Växjö, och om hur svårflörtade tjejerna var där. Jag kan inte riktigt uppskatta
hans snack, men kan inte döma honom heller. Han är ung och jag tolkar hans
beteende som en chockrelaterad reaktion.
Vi hamnar på en väg av nästan motorvägskaraktär med
mycket trafik. Vår förare uppfinner en fil som går mellan två filer. Efter en
bra stund stannar vi vid vägkanten. Det verkar som om vi ska åka i kolonn sista
biten. Vi väntar tålmodigt och blir stående åtminstone en halvtimme. Jag
studerar alla bilar som åker förbi, och det är förvånansvärt många riktigt fina
bilar som passerar. Välskötta jeepar och flakjeepar susar förbi i riklig mängd.
Mängder av moppar och motorcyklar åker också förbi. Hisnande varianter av
lastbilsekipage lastade nästan upp till himlen tuffar också förbi, oftast med
några thailändare uppe på lasten. Det ser verkligen så livsfarligt ut som det
måste vara.
En ändlös väntan på flera minibussar resulterar till slut
att vi alla åker iväg på samma sätt som tidigare, mellan två filer. Det börjar
skymma när vi kommer fram till flygplatsen. Jag tror att det ska stå en
välkomstkommitté och möta oss, men ack nej. Det är fullt med folk och vår
sargade, haltande grupp hittar några fasta plastfåtöljer strax utanför en av
ingångarna där vi sätter oss. Vi lyckas binda upp Chris’ frus droppåse i Chris’
krycka. Vi blir sittande medan Klaus drar iväg och försöker ordna så att vi kan
flyga hem. Den danska tjejen vill inte åka hem, hon vill vänta på sin pappa.
Hon är väldigt ledsen och vill inte prata med någon. Jag försöker hålla humöret
uppe på Calle och Hugo, men mina krafter börjar tryta.
Till slut kommer Klaus och vi haltar in i hallen. Vi möts
av flera guider från Fritidsresor som dirigerar oss. Klaus talar om för den
danska tjejen att hon inte kan vänta på sin pappa. Hon blir jättearg och
ledsen, men jag tror hon accepterar detta till slut, jag ser henne inte mer. Vi
får veta att vi kan checka in vid disk 21, 22 och 23. Det är fullt med svenskar
som ska åka hem med sina charterplan. De flesta har sitt bagage med sig, en del
har småblessyrer. Calle och Hugo sitter på en bagagevagn som jag drar. Det är
fullt med folk och alla vill komma iväg. Chris och hans fru sitter på bagevagn
bredvid. Jag ser Thomas från Bangsaisjukhuset och hälsar på honom. Sekunden
senare ska jag fråga honom om hur han gör för att komma iväg, och när han
vänder sig om, är det en annan person och Thomas är försvunnen. Jag ser honom
inte mer.
Incheckningen tar otroligt lång tid och sker i en konstig
ordning. Folk kallas fram i en till synes slumpmässig ordning och alla tränger
på för att komma fram. Guiderna från resebolagen jobbar frenetiskt och utan
någon synbar stress – beundransvärt! De ber alla att backa vid ett flertal
tillfällen. Vi får lite kakor och diverse ätbart från flera håll. Jag försöker
få Hugo att äta, men han vill inte. Jag insisterar och då tar han en tugga, men
mer är det inte. Calle och Hugo är tappra och kämpar hela tiden. De klagar inte
alls och Calle säger ”Jag är väldigt glad att du tar hand om oss, Arne”. Det
värmer förstås. Calle är lugn, medan Hugo har det jobbigare. Han visar det
inte, men hans ögon avslöjar oron.
Efter vad som tycks vara en evighet, kanske en till en
och en halv timme, samlar ett par guider ihop vår grupp så att vi ska kunna
komma igenom säkerhets- och passkontrollen. Vi fyller i några papper med våra
namn och födelsedata. Vi får boarding pass till ett flyg till Landvetter. Vi
ska just börja gå, när vi blir stoppade med uppgiften att någon ur
flygplatspersonalen måste följa oss genom säkerhetskontrollen. En stund senare
dyker en thailändsk kvinna upp och drar iväg mot kontrollen i en rasande fart.
Jag haltar efter med bagagevagnen där Calle och Hugo sitter
Att gå igenom säkerhetskontrollen kommer aldrig bli
enklare än den här gången. Jag har inget utöver klockan och förlovningsringen
som är av metall. Allt jag har på mig är:
-
ett udda par strandsandaler
-
ett par tunna, vadbenslånga
”Hawaiibyxor. I fickan mina röda tabletter
-
ett par svarta sportbadbyxor i
nylon
-
en vinröd, kraglös tenniströja
utan ärmar
-
en stor vit blodfläckad handduk
-
en liten genomskinlig plastpåse
med en vattenflaska, en tenniströja och några kakor.
Dessutom har jag ett stort brunt kuvert med Calles röntgenplåtar
och journal, Calles och Hugos medicin. Det känns bisarrt att lägga den lilla
plastpåsen i en liten korg så att den kan bli röntgad. Jag har ju gått igenom
säkerhetskontroller många gånger, men den här gången kommer jag aldrig glömma.
Jag propsar på att få med mig bagagevagnen, vilket jag också får.
Vi blir anvisade att stanna i ett hörn där vi ska få
temporära pass. Det visar sig att vi blir fotograferade med en Polaroidkamera
och ska fylla i ett fotostakopierat papper. Vi skriver namn, födelsedata och
nationalitet. Fotot häftas fast på papperet och ska sedan stämplas i ett litet
kontor intill. Det tar evigheter. Människor går ogenerat förbi vår bagagevagn
och ser till att hamna före oss i kön. Calles foton blir misslyckade och måste
tas om. Alla ska fylla i två papper per person och jag får bara fyra. Jag
börjar bli lite orolig att vi ska missa planet och frågar efter två papper
till. Thailändarna far omkring som yra höns och alla svarar: ”Moment, please”.
Jag börjar bli arg och frågar fler och fler.
Mirakel nummer två
------------------
Plötsligt hör jag en känd röst: ”Pappa!!!”. Jag vänder mig
om och ser en blåslagen Julia sitta i en rullstol. Jag struntar i mitt dåliga
knä och kastar mig upp på några bänkar och hinner tänka att med mina hastiga
rörelser blir jag väl övermannad av säkerhetsvakter. Jag rusar fram till henne
och kramar henne. Hon säger ”Åh pappa, jag trodde inte att du klarat dig, jag
älskar dig pappa!” Hon frågar om mamma och Hanna, men jag säger att jag tror
inte att de klarat sig. Julia snyftar till: ”Åh nej mamma, åh nej Hanna, jag
älskar dig pappa!”
Jag känner att ögonblicket är magiskt, och trots att jag
blundar, kan jag känna att omgivningen är helt fokuserad på oss. Jag känner
glädjen från alla människor runt omkring oerhört starkt. Någon börjar
applådera, men slutar efter endast en eller två handklappningar. Tiden står
stilla och jag gråter av glädje och kramar Julia ordentligt. Då säger Julia,
min kloka, fina dotter på det sätt som bara hon kan: ”Pappa det gör lite ont när
du kramar mig.” Jag släpper henne och betraktar hennes yttre. Hon har blåtiror
runt båda ögonen. Någon måste ha fixat med hennes hår som är uppsatt på ett
lite ovanligt sätt. Det står en ung flicka bakom Julia och nu får jag äntligen
träffa familjen som tagit hand om Julia. Jag försöker tala om hur tacksam jag
är. De berättar om vilken stark och fin tjej Julia är. De är inbokade på ett
flyg till Helsingfors, och i det kaoset vi befinner oss i, är det lätt att inse
att det inte går att boka om någon av oss. Det viktigaste är att komma
härifrån. Jag har ju dessutom Calle och Hugo att ta hand om. Jag kan inte bara
lämna dem här. Jag säger till Julia att vi inte kan åka i samma plan, men hon
verkar kolugn och säger att det gör inget. Jag slits mellan Julia och grabbarna,
men Julia är lugn och gör tummen upp när Anita och Olle går iväg med henne. Jag
är trots detta helt lugn nu. Julia hinner berätta att Annika och Julia har
lyckats hålla varandra i händerna. Julia har hamnat på en ”ö” och det verkar
som om hon och Annika har kommit ifrån varandra. Kanske Annika har klarat sig
ändå. Ett litet hopp gror.
Jag får hjälp av en Sollentunakille som heter Radovan med
mina och grabbarnas papper och till slut kommer vi iväg. Vi kommer till en
säkerhetskontroll där vi inte får ta med oss bagagevagnen. Radovan bär Calle
och jag bär Hugo.
Äntligen hemåt
--------------
Vi kommer till slut in i planet och får sittplatser långt
bak på vänster sida. Calle vid fönstret och Hugo vid gången. Jag sitter längst
till vänster bland mittsätena. Vi är de sista till planet. Ett par i
sextioårsåldern sitter på höger sida i planet och blir tillfrågade om de kan
lämna plats för Chris och hans fru. Mannen knorrar och flygvärdinnan blir
upprörd och beordrar dem på ett sätt som bara en duktig flygvärdinna kan göra,
att flytta på sig. De får platserna bredvid mig.
Efter en kort artig konversation inser jag att jag inte
vill prata med mannen. Han frågar mig lite några gånger och jag svarar kort på
hans frågor utan att ge något utrymme för vidare diskussion. Vi får mat och jag
tittar på The Terminal med Tom Hanks under tiden. Jag hinner se större delen av
filmen, men stänger av när kaffet efter maten är uppdrucket.
Mina krafter börja tryta och jag orkar bara se till att
Calle och Hugo får sina mediciner när de ska. De svenska flygvärdinnorna är
helt fantastiska och fattar situationen direkt. De tar hand om Calle och Hugo
och ser till att de får det de vill dricka och tar sig tid att prata med dem. Anita,
en av flygvärdinnorna pratar med mig och jag får direkt förtroende för henne.
Professionell och med sann medkänsla. Jag berättar för henne om vad vi varit
med om, och hon tar sig tid att lyssna. De hade flygning ner till Thailand när
katastrofen inträffade så de vet inte så mycket de heller. Jag frågar om det
finns möjlighet att leta upp Hugos farfar eller morfar som bor i Dalhem
respektive Höganäs. Jag får skriva ner så mycket jag vet om Calle och Hugo.
Från flygplanet ska man kontakta marken och föra vidare uppgifterna så att
någon, om möjligt, ska kunna möta grabbarna när vi landar. Flygvärdinnorna
frågar hur många i planet som ska till Stockholm, eventuellt kanske planet
fortsätter från Landvetter till Arlanda.
Jag börjar bli duktigt trött, jag har inte sovit många
minuter sedan morgonen före flodvågen. Jag kan inte sova och gråter mycket. Jag
kan inte fatta att Hanna är borta. Det är som en film som spelas upp om och om
igen. Vågen kommer och jag tar tag i Hanna, eller vi går in på toaletten,
eller... Jag försöker regissera om verkligheten, men kommer alltid tillbaka
till den grymma sanningen att Hanna är borta. Jag tror inte att Annika har
klarat sig, men hon kanske är skadad. Hon och Julia har ju klarat sig ut ur
hotellrummet och lyckats komma upp till ytan. Kanske, kanske...
Vi mellanlandar i Sharjah och nästan alla utom vår lilla
grupp går ut. Calle och Hugo har sovit nästan hela tiden. Det par som sitter
bakom grabbarna tar fram en mobiltelefon och kopplar upp sig. Jag frågar efter
en stunds tvekan om jag får låna den för att ringa hem. Det går bra och jag
ringer till pappa som berättar att Rune ska hämta Julia på Arlanda när hennes
plan landar 7.05 i morgon bitti. Jag ber pappa se till att Rune väntar på mig
också, eftersom jag räknar med att kunna komma till Arlanda ganska snart efter det
att Julia kommit dit.
Vi får en ny besättning från Norge efter
mellanlandningen. Jag hade gärna haft den gamla kvar, det kändes tryggt med
Anita och de andra. En yngre värdinna som visar sig heta Hanna, tröstar mig
senare när jag bryter ihop efter att ha följt med Hugo till toaletten. En
trivial sak som påminner om alla de gånger jag gått med Hanna till toaletten
när vi flugit eller varit ute någonstans. Det känns lite konstigt att gråta ut
i en yngre kvinnas famn, men jag är så ledsen att det inte spelar någon roll.
Jag slumrar lite under flygningen, och ser senare The
Terminal en gång till. Den här gången ända till slutet. Det känns väldigt udda
att sitta och titta på film. Det känns nästan förbjudet, nästan som ett svek
mot Annika och Hanna att bli ”underhållen”.
I Sverige igen
--------------
Till slut landar vi i Göteborg och vår lilla grupp blir
de första som går av. Calle och Hugo får rullstolar och jag släpper inte
ansvaret för dem än. Vi blir mycket väl mottagna av personal som ser till att
Calle och Hugo får jackor på sig. Jag känner ingen kyla så jag avböjer kläder.
Vi kommer ner i ett lugnt rum med lite folk. Där finns Calles pappa med familj.
Vilken glädje! Calles storebror Ville sitter också där i rullstol.
Hugos pappa är också där med sin familj. Farfar också.
Min uppgift är klar, och jag känner mig lite stolt över att ha hjälpt grabbarna
hem. Papporna tackar mig förstås, men det som betyder mest är när Calle kramar
om mig och säger: ”Jag är väldigt glad att du hjälpte mig hem, Arne”. Det kommer
från hjärtat, och känns mycket bra.
Jag vill komma iväg till Arlanda så fort som möjligt.
Klockan är cirka halv se på morgonen den 28:e december 2004 och det går ett
plan till Stockholm klockan 7:10. Det vill jag inte missa. Polisen vill dock
att jag fyller i blanketter för saknade personer. En för Annika och en för
Hanna. Det är en ganska enkel blankett med namn, födelsedata, längd, vikt,
hårfärg och eventuella andra kännetecken. Det går ganska fort att fylla i. Det
är en lugn miljö och inga journalister är närvarande. Poliserna och övrig
personal arbetar lugnt, och metodiskt.
Jag säger hej då till grabbarna och deras familjer. Jag
får kontakt med en Fritidsresorguide som ser till att jag blir eskorterad bort
till mitt plan. Vid SAS biljettdisk kommer jag ikapp Radovan som också ska till
Arlanda. Mannen i disken frågar om jag vill flyga första klass och jag svarar
en aning bittert: ”Sista gången jag flyger, kan jag lika gärna åka första
klass”. Kvinnan som eskorterat mig frågar om det verkligen känns så. Jag får
min biljett och vi går bort till gaten. Det är lite ont om tid, men jag får
låna en mobiltelefon och ringer till Rune. Han har tagit med sig kläder och är
beredd att hämta mig när vi landat.
Sista flygresan?
----------------
Jag får en plats till höger, vid fönstret. Första klass?
Pyttsan, längst fram i planet och metallbestick. Knappast värt priset. Radovan
och den andre killen sitter längre bak i planet. Platsen bredvid mig blir tom och vid
mittgången sätter sig en göteborgare som verkar resa i jobbet. Han bryr sig
inte så mycket om mig. När han läst klart Göteborgsposten, får jag låna den och
läser vad tidningen skrivit om katastrofen. Vi får in en frukost som jag
stoppar i mig snabbt och effektivt, utan någon smakupplevelse. Jag växlar några
ord med mannen närmast, men sitter sedan endast och tittar ut genom fönstret.
När vi går in för landning, börjar jag plocka med min påse där jag har mina få
tillhörigheter. Efter en kort stund bestämmer jag mig för att lämna det mesta.
Jag behöver inte vattenflaskorna och det andra. Jag lämnar grejerna som om det
vore ballast.
Vi går av planet och ingen verkar bry sig om mig. Jag har
ont under foten och haltar lite. Det är kallare än jag anat och jag huttrar
långsamt, haltande in till gaten. Där står en man från Fritidsresor och ger mig
en fotostatkopierat papper som han säger innehåller telefonnummer ”om det
skulle vara något efteråt”. Jag blir lite arg och muttrar ”vaddå efteråt? Det
är ju efteråt nu!”.
Jag går den långa korridoren mellan taxfreebutikerna utan
att någon verkar vilja se mig – ingen mottagningskommittée här inte. Jag vet
att Rune ska möta mig och att Julia är med honom, men jag vet inte riktigt hur
jag ska gå. Jag frågar en man om jag får låna hans mobil, vilket går bra. Rune
står nedanför rulltrappan, säger han. Jag är inte uppmärksam utan missar
rulltrappan och går nerför den vanliga istället.
Där står Rune! Men var är Julia?! Rune berättar att Julia
fick stanna på ett barnsjukhus i Helsingfors för undersökning och observation. Jag
blir jättebesviken, men det är bara att gilla läget. Rune har tagit med sig
skor och kläder. Sandalerna åker i en papperskorg direkt. Jag avböjer byxor och
kryper in min svarta vinterjacka.
En kvinna och en man kommer sakta fram och säger att de
kommer från Expressen. De har pratat lite med Rune, och undrar om de får ställa
några frågor. Jag är inte så sugen på det, men orkar inte tacka nej. Det går
väl ändå ganska fort, tänker jag. Hon frågar och låter mig berätta. Hon tar
anteckningar i en hiskelig fart. Det ser ut som om hon skriver två eller tre
rader per sida.
Jag har haft mina kontaktlinser i ögonen i nästan 60
timmar, och min vänsterlins börjar skava ordentligt. När jag kliar mig i
ögonvrån, hör jag tre snabba fotoklick. Aha, tänker jag, det blir gråtbilder i
tidningen. Det var väl det de var ute efter. Intervjun tar inte lång stund, och
Rune undrar om han ska hämta bilen. Nej, jag går hellre än att stå och vänta.
På väg till garaget inser jag att byxor hade varit skönt. Det är svinkallt med
mina Hawaiibyxor.
Huddinge sjukhus
----------------
Vi styr färden mot Huddinge sjukhus, och på motorvägen
tar jag ut den obekväma vänsterlinsen och kastar ut den genom sidofönstret. Den
har tjänat mig väl, men nu gör den bara ont.
Akuten är nästan tom denna tisdag förmiddag. Sköterskan i
luckan ser mig och frågar:
- Vad har du råkat ut för?
- Jag kommer direkt från Thailand och jag har ingenting
med mig, svarar jag.
Hon fattar allvaret direkt och sedan blir jag väl
omhändertagen och undersökt. Den manliga kirurgen hittar inget att skära i, han
verkar nästan lite besviken. Han tycker att såret i huvudet är ”innovativt”
omlagt, och tar bort några stygn. De tar odlingar och jag får lämna urinprov.
Jag får också en stelkrampsspruta.
När vi är klara får jag prata en stund med en kurator som
är avdelad för mig. Rune börjar gråta när vi sitter och pratar.
Vi åker hem och sedan blir det mest vila för min del. Benke
kommer och sover över. Jag lyckas få tag på sjukhuset i Helsingfors och får
reda på att Julia troligtvis kommer hem i morgon, planet ska landa 9:20. Rune
och jag bestämmer att vi ska åker hemifrån klockan åtta i morgon.
Kriscentrum på Arlanda – lång väntan på Julia
---------------------------------------------
Vi tar oss till Finnairs terminal, som är nästan folktom.
Vi frågar i informationen om de kommer hit eller om de tas till
krismottagningen. Efter lite dividerande bestämmer vi oss för att gå bort till
krismottagningen, förbi och under Sky City. Rune går för att flytta bilen och
jag traskar bort. När jag kommer fram dit, går jag direkt till en
mottagningsdisk, men kan inte prata. Jag börjar gråta och skakar i hela
kroppen. Jag gömmer ansiktet och får till slut fram att jag ska möta min
dotter. En man i femtioårsåldern tar hand om mig och visar mig till ett bord.
Han frågar om jag vill ha något, och jag tackar ja till ett glas vatten.
Han sitter med mig ett tag och Rune ansluter efter en
stund. Jag är inte intresserad av någonting annat än att Julia ska komma. Var
är hon? Varför tar det så lång tid?!
En kvinnlig präst i femtioårsåldern sätter sig vid vårt
bord och börjar prata. Jag är totalt ointresserad av henne, vilket jag tror hon
märker ganska snart. Jag är helt fokuserad på de två ställen på andra sidan
salen jag tror att Julia kan dyka upp.
Äntligen! En liten tjej dyker upp med stickad mössa
nerdragen över öronen. Julia!!! Jag springer fram till henne, hon möter mig och
jag får äntligen krama henne. Åh så skönt!!! Hon har en lite för stor grå
vinterjacka på sig. Äntligen är vi tillsammans igen.