Vi sörjer Annika och Hanna som försvann i flodvågen i Thailand.
Tack alla som sänt oss en tanke på ett eller annat sätt. Jag vill så gärna svara alla, men kraften finns inte för det. Jag vill bara säga att det värmer otroligt mycket med de hälsningar vi fått.
Idag pratade jag med Calle, som jag hjälpte hem från Thailand, och hans pappa. Jag fick höra att det bodde cirka 650 personer på Blue Village Pakarang, nästan alla från Sverige, Norge, Danmark och Finland. Av dessa 650 personer överlevde 42 eller 43 personer. Jag har haft direkt eller indirekt kontakt med ca 25. Det känns som en kusligt exklusiv skara.
Sommaren har obarmhärtigt visat att saknaden inte har någon bortre gräns. Tack vare vänliga människor har sommaren ändå blivit dräglig, men väl hemma är det tungt och tomt. Trots detta går livet vidare och det går bättre och bättre. Vi kan skratta och koppla av emellanåt. Annika och Hanna finns med oss på ett naturligt sätt när vi pratar i vardagen.
Idag var jag med när ett vårdträd planterades för Hannas skull på hennes dagis. En mycket vacker lönn, som de valde efter en minnesbild av Hanna. I höstas band hon en krans av lönnlöv och hade på huvudet. Kransen finns kvar här hemma.
Tar tårarna aldrig slut? Idag begravdes Hanna. En fin liten ceremoni. Vår lilla Mulletjej ordnade med fyrverkeri och riktigt "Ur och skur"-väder i form av åska och ösregn på morgonen och fint väder på kvällen. Nu vilar Hanna och Annika i samma grav.
Om du vill hedra dem med ett besök, vilar de bakom S:t Botvids kapell i kvarter 16.
Nu är Hanna hemma i Sverige igen. Vi tog emot henne vid Ärna idag. Det var en strålande dag, årets varmaste hittills. Hannas kista var vit och insvept i en svensk flagga. Hon kom tillsammans med tre andra barn, alla flickor. Enligt Expressen 21 juni 2005 (se längst ned i artikeln) fick de en lite annorlunda ceremoni i Thailand före hemfärden. Man sjöng "Den blomstertid nu kommer" i stället för "Var inte rädd".
Vi får hem lönnen som ska vara Annika och Hannas vårdträd.
Två kriminalpoliser kommer hem ca 19.15 och berättar att Hanna har identifierats. Den sista lilla gnistan av hopp som ändå funnits, är nu släckt för alltid. Sov gott Hanna, du kommer få vila tillsammans med mamma.
Jag hämtar Hannas saker på hennes dagis. Barnen undrade var Hanna var, samtidigt som de visste vad som hänt. Mötet var jobbigt men bra. Jag fick med mig Hannas teckningar och teckningar som barnen gjorde vid deras egen minnesstund i kyrkan.
Nu finns det en minnesbok för Annika och Hanna på nätet. Än så länge är den gemensam för dem båda. Klicka här för att komma till deras minnesplats.
Julia och jag besöker fam Einarsson i Paris. Det kändes inte konstigt att resa, och vi fick ett mycket trevligt avbrott i hemmavardagen. Vi fick en heldag på EuroDisney. Vi kunde också betrakta trafikcirkusen vid Triumfbågen uppifrån densamma. Tyvärr var kön vid Eiffeltornet väl lång, men vi hade det bra ändå.
Jag kan äntligen kvittera ut Annikas ringar och halsband från polisen i Stockholm. Ett örhänge och hennes vitguldsring fanns tyvärr inte med.
Jag får mail från den thailändska turistguvernören Mrs Juthamas Siriwan att Annikas ringar och halsband är återfunna. TACK!
Hämtade Julias pass som märkligt nog klarade sig och fortfarande går att använda. Annikas pass, hennes plånbok, körkort och två kontokort hade också kommit till rätta.
Annika begravd på S:t Botvids kyrkogård.
Annika skulle ha fyllt 42 idag. Ytterligare en tung dag. Många tunga dagar just nu.
Annika anländer till Arlanda och körs till Ärna (f.d. Uppsala flygflottilj, F16) där en minnesceremoni hålls för Annika och 13 andra svenskar.
Minnesgudstjänst i Huddinge kyrka för Annika och Hanna. Det blev en tårfylld men ändå ljus ceremoni. Kyrkan var fylld till sista plats. Tack alla ni som hedrade Annika och Hanna med er närvaro. Bilder
Arnes minnestal
Präst: Lars Engblom
Orgel: Anna Jarmar
Flöjt: Peter Fridholm (Annikas kusin)
Fiol: Mira Malik
Kör: Bankören (den kör Annika sjöng i)
Två poliser kommer hem och informerar oss om att Annika är identifierad.
Jag träffar Thailands turistguvernör, Mrs Juthamas Siriwan, som lovar att göra allt som går för att identifiera Annika och Hanna. Jag förstod inte vad mötet skulle handla om förrän jag kom dit. Hon hade med sig en hel stab av medhjälpare. Hon pratade utmärkt engelska och jag fick motta fina presenter och ett personligt kondoleansbrev från Thailands vice premiärminister.
Julia och jag åker till Anita och Olle på Lidingö, och träffar hela sällskapet som tog hand om Julia från Takuapa till Arlanda. Det blir ett kärt och starkt möte.
Hanna skulle ha fyllt 6 år idag. Det blev en tung dag. Vi satte oss i Hannas rum, tände några ljus, pratade om Hanna och grät.
Tre poliser kommer hem och fyller i en omfattande blankett för identifikation. En för Annika och en för Hanna. Frågorna är många och nästan omöjliga att svara på, "Hannas näsa, var den smal, medium eller bred?" Vad är medium för en femåring?